Guds generositet och Guds gästfrihet

Flicka som håller fram blommor i kupade händer

”Är det inte skönt, så säg, att lägga sig?” sjöng en man i en av TV:s god-natt-stunder för barn som sändes när jag var liten. Då tyckte jag att det där var lite manipulativt. Jag trodde att någon försökte lura mig för jag ville vara uppe längre. Läggdags var inte min favoritstund på dygnet.

Numera ser jag denna min barndoms hållning till sängen och vilan som fullständigt obegriplig. Det är ju dygnets höjdpunkt när man får sjunka in i en mjuk madrass och omges av sängkläder och släppa taget och bara vila.  Hela min kropp skriker ”Äntligen!” när detta händer.

Allt levande, från de minsta toffeldjuren, behöver stunder av vila och av återhämtning. Att inte ha det är att utsätta sig för ren livsfara. Det är därför vi skall se sabbatsbudet, som antagligen är världens äldsta arbetstidsreglering, som en av vår tros skatter.

Vilan är en livsnödvändig tillitsövning. Vi behöver våga släppa taget och inte ha full kontroll. Är det detta som gör att barn inte vill gå och lägga sig? Men med vuxenhet och ökat ansvar ökar också insikten att det är livskvalité att inse att man inte skall ha kontroll hela tiden. Världen får klara sig utan mig ett tag. Jag behöver vila.

När man vilar, när man inte gör någonting upptäcker man att det finns något angenämt i att bara finnas till. Livet i sig är en gåva. Livet är inte ett tomt kärl som bara får mening om vi fyller det med något, om vi ger det innehåll.

För kristna är detta en del av kristen skapelsetro. Det är detta vi talar om då vi i den apostoliska trosbekännelsen säger att vi tror att Gud är himmelens och jordens skapare. Det gör att existensen inte är något stort och skrämmande tomrum utan en rymd fylld med innehåll, kärlek och mening. Livet är i sig en gåva från Gud som älskar oss och vill oss väl.

Men så är det inte för alla: fattigdom, konflikter, ohälsa är några av de faktorer som gör att vi som människor inte alltid upplever tillvaron som angenäm, som en kärleksfull plats som vi har fått från Gud som älskar oss. Det är tragiskt att det ibland är så för oss människor. När något tragiskt händer säger vi ibland: ”Så synd.”.

Synd är ett av den kristnas trons begrepp. Ofta tänker vi på det som moraliska snedsteg, men begreppet ”synd” i kristen tro omfattar så mycket mer. Synd är att missa målet, att inte nå dit man avsåg att man skulle komma. Synd är till exempel att inte uppleva livet som en välsignelse i sig själv.

Men Gud, som vill våra liv, överger oss inte i den tragiska tomhet som synden skapar. Gud blir människa, avstår från sin gudomlighet, för att tjäna och befria oss. Genom att han går in i allt det mörker som synden skapat i vår tillvaro uppstår ett rum där vi är befriade (Joh 14:2). Detta rum kallar vi Guds rike.

Till detta rum inbjuds vid. Det är ett rum som redan finns i vår värld som något som växer. Det är ett frälsningens under som Gud ständigt utför mitt ibland oss. Till detta rum inbjuds vi. Dit får vi komma inte för att vi förtjänar det utan av nåd, därför att Gud älskar oss. Så visar Gud sin gästfrihet och sin generositet. Vi välkomnas in i Guds vila (Hebr 4:9–10). Där får vi släppa allt och njuta av den välsignelse det är att bara få finnas i Guds kärleksfulla famn. Det Gud ger oss är en gåva och en gåva kan vi bara ta emot. Det spelar ingen roll hur länge eller hårt vi arbetat för det. Detta är inte en lön eller en ersättning utan det är en gåva vi får därför att Gud älskar oss. Kanske är det därför som gåvor ibland kan vara så svåra att ta emot. Det är något vi som Guds barn behöver öva på: att ”bara” ta emot det som Gud vill ge oss.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se