Jag älskar den bibliska profetismens kärvhet

En bibel

I Bibeln möter vi profeter både i Gamla och i Nya testamentet. En av Bibelns många fascinerande profetgestalter är Johannes Döparen. Jag brukar tänka mig honom som den sista i raden av Gamla testamentets profeter även om vi läser om honom i Nya testamentet. Men bibelteologiskt är han en del av det gamla förbundet. Det nya förbundet som stiftas i Jesus Kristus inleds i sin fulla kraft genom Jesu död och uppståndelse.

Johannes Döparen var ingen talare som strök sina åhörare medhårs. Han sa till exempel: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden?” (Matt 3:7). Ett sådant uttalande har en befriande brist på inställsamhet. Hur skulle vi reagera om en kristen förkunnare uttryckte sig på det sättet i vår tid?

De gånger när jag hört sådant språkbruk i dagens svenska kyrkor är det alltid inom ramen för någon form av drama, när någon gestaltar en profetgestalt. Jag har inte hört någon uttrycka sig så som sig själv, vad jag kan minnas. Frågan är om vi skulle ta en person som gjorde det på allvar eller om vi skulle se det som ett skämt eller bara som en brist på förstånd och på gott omdöme.

När Johannes Döparen uttrycker sig så där rakt på sak, står han i en lång tradition av bibliska profeter. När de går till rätta med folket och med grannfolken då gör de det med ett mustigt språk som ibland använder bilder som är starka och ibland så explicita att man nästan blir generad när man läser dem.

Den bibliska profetismen speglar Bibelns höga etiska ideal. Jag tycker att det är befriande att den etik vi möter i gudsordet inte är en kompromiss utan Gud, som är kärlek, vill att vi ska ha kärleksfulla förhållanden till varandra. Som det står i Kolosserbrevet: ”Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet” (3:14). Gud vill att vi ska vara fullkomliga, liksom vår himmelska Fader är fullkomlig (Matt 5:48).

Gud vet mycket väl att vi inte är fullkomliga, även om det är just det som Gud önskar. Lika stark som den bibliska profetismens undervisning om etik är, lika stark är orden om Guds nåd och just den balansen är det som gör det uthärdligt, ja rent av härligt, att läsa Bibelns profetord.

När man läser profetorden i Bibeln ska man minnas att de är nedtecknade i en antik medelhavsmiljö, inte i det moderna Norden. I den miljö där Bibelns texter blev till hade man ett mustigare och färgstarkare bildspråk än vad vi är vana vid. Tänk på Jesu ord om takbjälken i ögat eller kamelen och nålsögat.

I mötet med levande och treenig Gud möter vi både höga etiska krav och gränslös kärlek. Det sägs att Svenska Missionsförbundets förgrundsgestalt, Paul Petter Waldenström, en gång tröstade en av syndaånger nedtyngd medmänniska genom att säga att till denne: ”Din synd är som en fluga på en stenbro i förhållande till Guds kärlek. Det är inte sagt för att bagatellisera synden utan för att gestalta det stora i Guds kärlek och nåd.

Samma balans gestaltas i gudstjänstrum där det både finns predikstol och nattvardsbord. Predikstolar kan och bör vara platsen där Guds ord förkunnas med profetisk klarhet, både när det gäller kraven som följer med kristet lärjungaskap och om den gränslösa vidden av Guds kärlek och nåd. Nattvardsbordet gestaltar Guds kärleksfulla närvaro och omsorg som alltid följer oss (Ps 139:7–12). I en älskad psalmrad av Elis Malmeström sjunger vi:

 Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.

Psalmer och sånger, nummer 217, vers 5
Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se