Jag tror på Gud, Skaparen

Soluppgång över ett moget vetefält

De kristna trosbekännelserna, den nicenska och den apostoliska, har tre trosartiklar: Fadern, Sonen och den heliga Anden. Kristna trosläror utgår ofta från ifrån dessa bekännelser. Ett tydligt drag i modern teologi, som den svenske teologen Gustaf Wingren visade i många böcker, är att den första trosartikeln, den om skaparen, har fått lite uppmärksamhet. Vi talar förvånansvärt lite om kristen skapelsetro. Det leder till att vi får problem att se Gamla testamentets relevans för den kristna tron.

När vi talar om skapelsetron kopplar vi ofta det till frågan om kosmologi eller så ägnar vi oss åt den tröttsamma diskussionen om evolutionen, som om det vore en teori som man kan välja att tro på eller inte. Men skapelsetro handlar om så mycket mer än kristen tros förhållande till naturvetenskap eller hur vi förhåller oss till miljöfrågor. Dessa frågor är mycket viktiga men det är en skada om vi tror att detta är allt som den kristna skapelsetron, trons första artikel, handlar om.

Det finns de som tror att skapelsetron är en bra ingång till kristen tro för moderna människor vars tänkande har präglats av upplysningen i så hög grad. Det där med sonen, inkarnation, kroppsvätskor och korsdöd, och det där med Anden, som blåser vart den vill (Joh 3:8) och som är lite spooky, de är båda lite knepiga för upplysningens sätt att tänka, men Fadern, Gud som skapare, det känns tryggt. Gud blir nästan som en naturvetenskaplig forskare och är det några som de moderna människorna har förtroende för så är det just sådana forskare. Det är de som får nobelpris och som vi sätter i en tv-studio och säger att de är snillen som spekulerar.

Men föreställningen att tron på skaparen skulle vara enklare att integrera med upplysningens förnuftssyn vilar på en bristande förståelse om vad kristen skapelsetro handlar om. Är det någon punkt i den kristna trosläran som är anstötlig för upplysningens sätt att tänka är det just den första trosartikeln, om Gud som skapare, om den trosartikeln förstås i sin bibliska betydelse.

Så är det därför att upplysningstänkandet gillar mångfald och olikhet och kristen skapelsetro säger att allt skapat har något gemensamt, nämligen att de har samma skapare: vackra solnedgångar och cancertumörer, despoter och de godaste av medmänniskor, den främsta ärkeängeln och de onda makternas furste, alla har de detta gemensamt: de är skapade av Gud och finns i den tillvaro som existerar därför Gud i varje millisekund aktivt väljer att den skall finnas till. Det är grunden för kristen skapelsetro.

Då blir den stora frågan som tron på Gud som skapare ställer till oss om vi kan vara tacksamma för att Gud har skapat världen. Om man vägde samman världens lycka och olycka, glädjen och tragedierna, var det då ett så vettigt beslut som Gud tog att skapa den här tillvaron? Tänk så mycket elände som hade undvikits om verkligheten som vi känner den helt enkelt inte fanns till.

Kristen tro vägrar att göra sådana etiska balansräkningar. Livet finns därför att Gud vill livet och det finaste vi kan få är evigt liv. I Jobsboken trettioåttonde kapitel beskrivs skapelsen som resultatet av ett närmast extatiskt glädjeutbrott hos Gud. Gud skapade ”medan alla morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade” (Job 38:7). Livet är fantastiskt. Det är så fint att finnas till. Bara att existera är en välsignelse. Som kristna är vi glada och tacksamma för livet och tar emot det som en gåva från Gud, vår kärleksfulla skapare.

Ibland har vi en tendens som kristna att ha någon form av ”pseudodeistiska” gudsföreställningar. Deismen var en form av gudstro som slog igenom i samband med upplysningen som sa att Gud en gång skapat världen men sedan drog sig undan och inte aktivt griper in i tillvaron på det sätt som teistiska gudsföreställningar förutsätter. En del kristna tycks tänka att Gud bara griper in i tillvaron då något extraordinärt sker, närmast ett underverk. Annars är Gud en passiv åskådare. Detta är vad jag menar med pseudodeism och det sättet att tro är inte förenlig med biblisk skapelsetro.

Kristen skapelsetro tänker sig att Gud ständigt är aktiv i skapelsen. Skulle Gud inte ständigt skapa skulle vi alla sluta att finnas till. Allt det goda vi får för att kunna leva, syre, dryck, mat, kläder, medmänniskor, allt detta får vi som gåvor från skapelsens Gud som ständigt visar sin omsorg om oss. Gud skapar ständigt och vi alla möter Gud oavbrutet som den som skapar, uppehåller och möjliggör våra liv.

Den kristna skapelsetron gör att vi ser vår tillvaro som fylld av Guds närvaro. Vi är inte utlämnade ensamma och övergivna i ett väldigt kosmos utan vi har alltid gemenskap med Gud som är vår kärleksfulla skapare och som har oändlig omsorg om oss. Gud vill hjälpa oss att leva och vill att vi skall ha liv i överflöd (Joh 10:10).