Kan en som har dött få liv igen?

Nya blad på en död stubbe

Det finns kända och mindre kända bibeltexter. En bibeltext som inte är så känd men som jag tycker borde vara en av Bibelns mest välkända finns i Jobsbokens fjortonde kapitel där Job talar till Gud och säger:

Om du ändå ville gömma mig i dödsriket,
hålla mig dold tills din vrede lagt sig,
glömma mig, men blott för en tid
– kan en som har dött få liv igen? –
då skulle jag hålla ut på min post
tills min avlösning kom.
Du skulle ropa på mig, och jag skulle svara,
du skulle längta efter den du skapat.

Job 14:13-15

Denna text finns i vår evangeliebok som gammaltestamentlig läsning den sextonde söndagen efter trefaldighet, årgång tre, då temat är ”Döden och livet”. Den söndagen kallas ibland ”lilla påskdagen” och då passar den här texten fantastiskt bra. Men jag tycker att den skulle passa ännu bättre på påsknatten då det är en text som gestaltar påsknattens spänning mellan långfredagen och påskdagen, mellan döden och livet, på ett sätt som i alla fall jag känner i magen.

För att förstå textens dynamik behöver man veta en del om Jobsbokens innehåll. Job var en man med framgångar på alla livets områden, men som på en kort tid fick uppleva en serie förluster; han hade förlorat sin ansenliga förmögenhet, han hade förlorat sin starka sociala ställning, han hade förlorat sin hälsa och, värst av allt, han hade förlorat alla sina tio barn, sju söner och tre döttrar.

Orden ur det fjortonde kapitlet är en del av ett samtal Job för efter dessa förluster. Job är alldeles slagen i spillror och tycker livet är meningslöst. I tredje kapitlet ställer han frågan: ”Varför dog jag inte när jag föddes, genast då jag kom till världen?” (vers 11). Det är den fråga vi ställer oss i yttersta nöd. Varför skall jag överhuvudtaget finnas till?

Men i det fjortonde kapitlet öppnar Job för något som skulle få honom att hålla ut på sin post tills det kom en avlösning och detta något skulle vara att en död får liv igen. Lidandet blir uthärdligt om döden inte är slutet på tillvaron, om det finns ett liv bortom döden, om döden bara är en viloplats som man kan komma ifrån när Gud ropar på en, när Gud längtar efter den som Gud skapat.

Om döden blir något annorlunda, då förändras hela livet, då får allt det vi är med om en annan mening. Då förskjuts våra perspektiv. Skulle livet ha en fortsättning då skulle Job stå ut, då skall han vara glad för att finnas till för att Gud har skapat honom och gett honom livet som en gåva.

Skärtorsdagen, långfredagen, påsknatten och påskdagen – det är påskens stora drama som vi får gestaltat för oss år efter år. Vi vandrar med Jesus till Övre salen, till Getsemane, gripandet, de orättvisa rättegångarna, vandringen på Smärtornas väg, korsfästelsen, döden, begravningen och så, den stora överraskningen, som gör att alla andra händelser får en annan mening, uppståndelsen, den tomma graven på påskdagens morgon och lärjungarnas möte med den uppståndne Jesus Kristus.

Han bar alla våra nederlag, alla våra besvikelser genom död till liv. I år får orden i Jesajabokens femtiotredje kapitel om att han bar våra sjukdomar en särskild betydelse, för bland de sjukdomar han bar finns covid19. Han finns med i all den vånda som pandemin skapar i vår värld just nu. Mitt i all vår vånda ger påskens evangelium, dess glädjebudskap, oss hopp. Det finns ett liv bortom covid19, bortom allt som förkrymper våra liv. Det är det nya livet, uppståndelselivet som Kristus ger oss genom sin död och sin uppståndelse. Han har kommit för att vi skall ha liv, liv i överflöd (Joh 10:10).

Tillsammans med Herren Jesus Kristus, vår uppståndne och levande bror och frälsare, får vi möta allt vad livet bär med sig, glädje såväl som besvikelser. Hans försonande och förvandlande kärlek ger våra liv ny mening och nytt innehåll. Han vill dela våra liv därför att han har skapat oss, han älskar oss, han dog för oss och han längtar efter dem som Gud, Fadern, har skapat. I kärlek ropar han på oss och vi får i tro svara på hans rop.