Korset och kronan

Händer som håller i en krina

Jag vill älska min Frälsares kors,
i dess kraft skall jag segra till slut.
I hans namn vill jag bära mitt kors
tills mot kronan jag byter det ut

Detta är refrängen till George Bennards älskade psalm från 1913 i Anders Alebys svenska översättning. Den är betydelsefull för många kristna över hela vår värld. Den har en plats i den internationella ekumenikens historia då den var ett viktigt inslag under Kyrkornas världsråds andra generalförsamling i Evanston norr om Chicago 1954. I Psalmer och sånger finns den med som psalm 511, ”På en avlägsen höjd”.

I refrängen finns den intressanta teologiska bilden som kopplar samman kors och krona. Båda är starka symboler som på olika sätt talar om makt. Kronan var länge maktens främsta symbol som gavs till monarken för att ge intrycket av att monarken har lämnat den mänskliga existensen och fått en nästintill gudomlig ställning. Kronan blir som en helgongloria. Det finns flera bibelord som talar om att Guds frälsning innebär att vi får en kunglig värdighet. Här räcker det med att hänvisa till 1 Pet 2:9.

Korset, redskapet för tortyr och avrättning, berättar om några människors makt att behandla sina medmänniskor på ett obeskrivligt grymt och omänskligt sätt.

Jag kan inte låta bli att tänka på kronan i dessa tider då alla talar om corona. Att det virus som just nu förvandlar vår värld fått det latinska ordet för krona som namn har att göra med virusets karakteristiska form när man ser på det i ett elektronmikroskop då den ger associationer till en kungakrona eller till solstrålar. Det är kanske lika långsökt att koppla virusets namn till kungliga regalier och solens strålar som att koppla det till den synliga delen av våra tänder, alltså tändernas kronor. Men som teolog är det svårt att låta bli.

För denna kris, liksom andra kriser och omskakande händelser, som mord på statsråd, sjunkande färjor eller tsunamis, ställer oss inför många existentiella och teologiska frågor. För man kan inte låta bli att undra var Gud kommer in i den här bilden. Varför händer det här när vi säger att Gud är kärlek? Kan Gud stoppa allt det här? Om Gud inte kan det, är Gud i så fall Gud? Om Gud kan stoppa viruset men underlåter att göra det beror det på att Gud vill detta på något sätt? Skulle det då i sådana fall vara ett straff eller kanske en prövning som vi skall gå igenom för att på något sätt utvecklas som människor?

Kommande söndags tema i kyrkoåret är ”Försonaren”. Det är ett av teologins mest fascinerande, viktiga och svåra ämnen. Försoningen handlar om hur Gud upprättar de relationer som mänsklighetens bortvändhet från Gud, det som i kristen troslära kallas synd, trasat sönder. Denna försoning vanns åt oss genom att Jesus besegrade ondskans makter i sin korsdöd på Golgata. Genom den bröts ondskans makt och vi fick syndernas förlåtelse och evigt liv.

Försoningen blir svår att tala om därför att det är en hårfin gräns mellan att tala om den på ett sunt sätt och på ett sätt som förhärligar lidandet och inte stöttar människor i att komma ur lidande utan blir förtryckande. Det finns exempel på att människor uppmanas att stanna kvar i våldsamma och destruktiva relationer med hänvisning till bibelord som Kol 1:24. Att detta är ett destruktivt bibelbruk ser nog de flesta men det finns mycket mer subtila och svåra avvägningar som vi behöver göra när vi skall tala om försoningen. Sofia Camnerin och jag skrev en hel bok om detta tillsammans som Verbum gav ut 2012, Försoning behövs.

Vi skall inte tala om coronaviruset som något som Gud sänt varken som en  varning, som någon form av andlig övning eller som ett straff. Det finns inte en mening med allt som sker. Ondska och lidande skall vi möta med klagan, protest, sorg, motstånd, lindring och vi skall våga benämna det med adekvata ord. Men Gud visar i Kristus att Gud delar allt vi går igenom och Guds närvaro förvandlar vår verklighet. Det ger inte en mening med allt som sker men det gör att vi får tro att det finns en mening i allt som sker. Ingen sparv faller till marken utan att Gud är med (Matt 10:29).

Så den krona, den kungliga värdighet, som Gud ger oss i Kristus är inget vi kan förtjäna genom lidanden eller prövningar. Den får vi av nåd, helt gratis, därför att Gud älskar oss. I den nåden får vi ta emot hela livet med allt det innebär av glädje och bekymmer. Den nåden gör att vi får tro att vi har en krona och med den möter vi de prövningar som vi, vårt samhälle och hela vår värld just nu står inför.

/Arne Fritzson, Teologisk sekreterare, Equmeniakyrkan