Kyrkans bästa tid har inte kommit än

Kyrkans babyloniska fångenskap är en av reformatorn Martin Luthers mera kända skrifter. Jag ser den som urtypen för en typ av argument som vi ofta ser i kyrkodebatter i historia och nutid. Argumentet är att kyrkan har genom korruption lämnat ett mer idealiskt tillstånd som funnits tidigare, en form av autenticitetsargument. Genom att söka sig bakåt i tiden kan historiens korrumperande av kyrkan göras ogjord och kyrkan kan bli mera sig själv.

Det är många rörelser i kyrkans historia som har hävdat att de själva har inneburit en återgång till det som en gång var kyrkans okorrumperade utgångsläge. Exempel på det är baptisterna som pekade på troendedopet, missionsförbundare som lyfte troendeförsamlingen och pingstvänner som framhävde ”dopet i den heliga Ande” och tungotalet som tecknet på att man genomgått denna speciella erfarenhet.

Jag skall inte i detta sammanhang diskutera dessa tre företeelser, troendedop, troendeförsamlingen eller andedop. Jag vill bara konstatera att historiskt är dessa argument inte särskilt övertygande. De rörelser som skapat många av de svenska frikyrkorna var i hög grad moderna företeelser som präglats av upplysningens syn på förhållandet mellan individ och samhälle, vilket inte minns i valet för form av kyrka, den ideella föreningen.

Det finns något lockande i tron att det i historien finns ett mer autentiskt ursprungstillstånd som det är möjligt att återvända till. Men detta är två förföriska illusioner. Det räcker med att läsa Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken i Nya testamentet för att inse att det vimlade av konflikter i de nytestamentliga församlingarna. Det började redan i Apostlagärningarnas sjätte kapitel. Historien kan inte heller vridas tillbaka och den upprepar sig aldrig även om vissa mönster kan kännas igen från tid till annan.

Därför är kyrkans grundhållning inte nostalgisk, en längtan tillbaka, utan förväntansfull, inriktad på det Gud skall göra i framtiden. Vi tror på Gud som säger: ”Se, jag gör allting nytt” (Upp 21:5). Just nu verkar Gud i alla lärjungars och hela kyrkans liv och förvandlar den till att bli allt mer lik Gud. Den processen kallar vi helgelse.

Genom helgelsen skall kyrkan en gång bli det den är kallad att vara: en enda, helig, universell och apostolisk. Kyrkans bästa tid har inte varit, utan den kommer. Det är då hela Guds kyrka samlas i en synligt enig kyrka. När lärjungarna blir ett då skall världen tro att Sonen, Jesus, är sänd av Fadern. Det är därför ekumenik är så viktigt. Vi som vill vara Jesu lärjungar behöver bli ett för världens skull, för att världen behöver veta att skapelsens Gud, som har gett oss livet, också är frälsningens Gud, som vill befria oss ifrån det onda.

Att vara Guds kyrka det är att tillhöra framtidens folk. Det bästa har inte hänt än. Kyrkan är inte ett historiskt sällskap som nostalgiskt tittar tillbaka på en svunnen storhetstid utan förväntans folk som med glädje ser fram mot den överraskning som Gud kommer ge oss i sin framtid. Kyrkan är soluppgångens folk. På morgonen stod Jesus upp ifrån de döda. Det är den händelse som djupast präglar kyrkans liv. Gläder sig på morgonen gör den som tror att dagen som ligger framför en är fantastisk. Det är det hoppet som Guds kyrka lever med. Vi längtar efter Guds framtid och efter den frid och glädje som Gud vill ge oss med den.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se