Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott (1 Mos 50:20)

Sol som skiner bakom ett moln

I den katolska bönboken Oremus kan vi läsa följande om natten mellan påskafton och påskdagen, påsknatten:

I nattens mörker och tystnad sker den hemlighet som endast Gud ser. Jesus övergår från fasorna och döden till sin härlighet. I dopet är vi förenade med honom. Hans uppståndelse är källan till den hemliga glädje som ingen och inget kan ta ifrån oss (Joh. 16:22). Lidandets och dödens ofrånkomliga natt är en Guds barmhärtiga modersfamn. Med Jesus kan vi säga till ondskans makter: Ni har tänkt ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo.

Det fantastiska med denna text är att den kopplar dopet till två ting: dels till berättelsen om hur Josef lugnar sina bröder i slutet av Första Mosebok, dels till påsknatten, till spänningen mellan långfredag och påskdag.

Berättelsen i sista kapitlet i Första Mosebok är en av vår Bibels mest gripande historier. Josefs elva bröder är rädda för att nu när deras fader, Jakob, är död skall Josef hämnas för att de en gång kidnappade Josef och sålde honom som slav vilket gjorde att han hamnade i Egypten. Det onda som de tänkt ut blev en del i Guds plan att rädda familjen undan att dö i svält.

I Bibeln finns hur många berättelser som helst med detta tema, hur Gud förändrar innebörden av något skadligt eller ont som inträffat så att det i sin förlängning leder till något bra. Hela Bibeln är en sådan berättelse. Bibeln börjar i en trädgård och slutar i en stad. Slutet är inte att man kommer tillbaka till utgångspunkten utan man kommer till ett tillstånd som är så mycket bättre.

Vi återvänder inte till den plats vi en gång lämnat utan vi kommer till något mycket bättre. Det innebär att vägen bort från Eden, när människan drevs ut ur paradiset, i sin förlängning visade sig vara vägen till en ännu mer välsignad plats, det himmelska Jerusalem. Så syndafallet, som i sig bara är tragik och ondska, blev en del av vägen till den stora saligheten. Gud tänkte det onda till något gott. Skadade relationer helas. Det vi kallar försoning.

En av Nya testamentets mest centrala texter om dopet hittar vi i Romarbrevets sjätte kapitel:

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han.

Rom 6:3–5

Vi döps inte till några namn utan vi döps in i Kristus, in i ett sammanhang, Kristi kropp, Guds församling, där Kristus själv är huvudet som drar kroppen genom påskens dramatiska händelser, genom lidande, död, begravning och så, den helt oväntade händelsen: uppståndelsen som gör att de andra händelserna får en ny och radikalt annorlunda innebörd. Inte så att tortyren, avrättningen och begravningen blir mindre tragiska eller moraliskt acceptabla skeenden, bort det, men uppståndelsen öppnar en ny dimension till dessa händelser som ger oss möjligheter till nya och befriande tolkningar.

Jesu Kristi uppståndelse från de döda blir ungefär som en räknesticka. Kommer ni ihåg räknestickan? Man gjorde en inställning och sen så skedde en förskjutning och det hela fick en annan innebörd. Guds försonande kärleks verk mitt ibland oss är som en fantastisk räknesticka där Gud ger vår tillvaro och allt som den innefattar en ny innebörd genom att Gud tänker ont till gott. Guds kärlek förvandlar hela vår värld.

Vi skall återkomma till Livets träd men nu finns det inte i en trädgård. Nu står det trädet mitt i staden, i det himmelska Jerusalem, mitt på den stora gatan, med floden på ömse sidor. Det bär frukt tolv gånger om året och ger sin skörd varje månad, och trädets blad är läkemedel för folken (Upp 22:2).

Genom våra dop in i Kristus är vi indragna i det förvandlande sammanhang som är Guds rike där vi vet att vad vi än är med om är vi omslutna av Guds förvandlande kärleks makt. Det gör att vi vet att allt som sker oss blir till steg på vägen mot det himmelska Jerusalem där vi befrias undan all ondska, undan allt som binder oss och hindrar oss från att leva det liv i överflöd som Gud har skapat oss för och vill skänka oss genom sin Son, Jesus Kristus.

Vi som är döpta in i Kristus vi kan läsa om det som skedde under den där första kristna påsken i Jerusalem och tänka att jag var med, jag är indragen i dessa skeenden. Det som hände Jesus då händer också mig genom att jag är döpt. Liksom jag delar Jesu lidanden så delar han mina och så som han uppstod en gång ifrån de döda så skall också jag uppstå. Även jag skall förvandlas och få en härlighetskropp (1 Kor 15:50-58).

I dopet dras vi in i påsknattens stora mysterium där lidande, tortyr, död förvandlas till glädjejubel över uppståndelselivet, det liv i överflöd som Gud vill ge oss och som ingenting kan ta ifrån oss därför att Gud älskar oss (Rom 8:38-39). Det onda kan göra vad det vill emot oss, men Gud, som ytterst har all makt, kommer alltid tänka det onda till gott. Det berättar påsknatten och våra dop för oss.