Den 22:a versen i Psaltarens 118:e psalm citeras fem gånger i Nya testamentet, vara tre gånger i evangelierna. Jesus citerar den versen i liknelsen om arrendatorerna i vingården som finns i de tre första evangelierna (till exempel Matt 21:33–44). Det nämns en gång i Apostlagärningarna (4:11) och en gång i Första Petrusbrevet (2:7). Det står om hörnstenar på flera ställen i Bibeln, till exempel i Sakarja 10:4 och i Efesierbrevet 2:20.
Ordet hörnsten används både bokstavligt och bildligt i svenskan. Bokstavligt syftar det på den första stenen som placeras i ett byggnadsverks hörn, ofta för att ge stabilitet och riktning för resten av konstruktionen. Det fanns naturligtvis hörnstenar i varje hörn men en av dem, den som lades först, hade en särställning. I äldre tider kunde den hörnstenen vara utsmyckad på ett särskilt sätt.
Bildligt talat kan ordet ”hörnsten” syfta på något som utgör grunden eller en avgörande del av en verksamhet, en idé eller en organisation. Man säger till exempel att ”tillit är en hörnsten i ett gott samarbete” eller att ”demokrati är en hörnsten i det svenska samhället”.
Hörnstenen är alltså själva grundfundamentet för att något ska hålla ihop som en helhet. Utan en hörnsten saknar en helhet den stabilitet som gör den beständig och betydelsefull. Vi behöver hörnstenar och en av dem behöver ha en särställning.
Den 118:e psalmen i Psaltaren är en av många bibeltexter som berättar om storheten i det som verkar litet, oansenligt, ja, rent av föraktat. Det finns många sådana berättelser i Bibeln, till exempel senapskornet (Matt 13:31f) eller berättelsen om hur Gud utväljer Jishajs yngste son, David, till kung över Juda (1 Sam 16).
Den mest välkända bibeltexten om hur Gud utväljer det till synes lilla och föraktade är den så kallade fjärde tjänaresången i Jesajaboken, 52:13–53:12, där vi finner den profetia om Jesus som den lidande tjänaren som vi läser på långfredagen.
Att Jesus, som är den sten som husbyggarna inte ville ha utan ratade, blir hörnsten, en sten som stabiliserar och anger riktning för bygget berättar något viktigt om Gud och den frälsning som Gud vill ge oss människor.
Jesus har all makt, som han säger i slutet av Matteusevangeliets 28:e kapitel, men Jesu makt är inte en makt som kommenderar och befaller utan en makt som älskar och tjänar. Den gudomliga kärlekens makt är så annorlunda än det som vi i den här tillvaron lärt oss att känna igen som makt och inflytande.
”Med Andens svärd han strider, och segrar när han lider.” sjöng många av oss på första advent. För sådan är Guds frälsande makt i Jesus Kristus. Guds makt är förmågan att aldrig kompromissa med sin kärlek. Den kraften ger Guds frälsningsverk i Jesus Kristus riktning och stabilitet. Men vi känner inte igen detta som ett uttryck för makt. Istället kan vi förakta och kasta bort det som är ett uttryck för en sådan makt. Men Gud ser andra möjligheter än vi. Då kan den bortkastade stenen bli en hörnsten och en barbarisk avrättning bli en seger över död och ondska.
