Påskrop i coronapandemins tid

Man som ber med bibel i handen

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

I boken A Healing Homiletic (betyder ungefär ”En predikokonst som helar”) skriven av den amerikanska teologen Kathy Black 1996 berättas om Sig, en amerikansk man som dog i sin svåra epilepsi när han var tjugofyra år gammal. Han hade tagit medicin för att kunna leva med sin epilepsi som han hade haft hela sitt liv. Men nu hade han fått höra att Gud skulle hela honom från epilepsin om han bara trodde tillräckligt. För att ge andra, kanske även Gud, ett tecken på sin trosstyrka valde Sig att sluta ta sin medicin. Detta förkortade hans liv.

Religion kan vara livsfarlig om den missbrukas. Vi påminns om det i dessa tider då vi läser om alla religiösa ledare som hävdar att just dem som de vänder sig till skall vara beskyddade undan den coronapandemi som just nu förändrar världen. Detta har i många fall kombineras med tankar om att pandemin skulle utgöra ett straff för dem som utpekas som ”otrogna” och på något vis vara ett gudomligt sätt att skilja dem som är i den rätta fållan från dem som finns utanför, de andra.

Man undrar hur många som har blivit smittade, blivit allvarligt sjuka eller till och med avlidit därför att de satt sin tillit till självutnämnda talespersoner för Guds försyn. Berättelsen om Sig är långt ifrån unik, tyvärr. Många har skadats allvarligt därför att de har litat på budskap från personer som utgivit sig för att vara andliga ledare.

När jag läser om allt detta religiösa kvacksalveri, detta geschäft som bedrivs med påstådd gudomlig sanktion, så får jag ibland tanken att jag borde ”byta bransch”, att lämna alla mina försök att bidra till ett pågående samtal om Gud, om tros- och livsåskådning och om kristen tro. Det är som hela det samtalet är kontaminerat, förgiftat, av oseriösa personer som vill ha den makt som ett andligt ledarskap ger. Att kunna säga sig tala å Guds vägnar ger makt och med makt följer alltid ansvar.

När vi nu dagligen ser hur människor inte förmår att utöva den makten på ett ansvarsfullt sätt kan man fråga sig om vi ska lägga ner hela grejen. Gör inte religion och andlighet mer skada än nytta? Frågan kan tyckas dum när den ställs av en pastor och teologisk sekreterare i ett frikyrkosamfund. Men jag menar allvar. Ska vi verkligen hålla på med detta?

För mig finns det ett skäl att fortsätta att vara kristen och berätta om evangeliet och det är den händelse vi minns under påsknatten och på påskdagens morgon: Jesu uppståndelse från de döda. Paulus skriver i Första Korintierbrevets femtonde kapitel: ”[O]m Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. […] Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor” (verserna 14 och 19).

Min konfirmandpastor och gode vän Erland Henriksson sa till mig en gång att på tron att Jesus har uppstått, den trons betydelse för kristen tro kan jämföras med betydelsen av den spik som en världskarta som hänger på en vägg är upphängd på. Ta bort den spiken och allt faller ner. Tar vi bort uppståndelsetron ur kristen tro återstår endast en ganska ömklig och spekulativ trosåskådning som möjligen kan ha ett marginellt akademiskt intresse.

Om det däremot är sant att Jesus har uppstått då är det viktigt att vara andliga motkrafter mot alla dem moraliskt korrumperar människors behov av andlighet. Då behöver vi förkunna evangeliet för hela världen, för då är det världens viktigaste budskap. Då behöver det proklameras, berättas, gestaltas, omvittnas om och om igen, inte minst i år när så många påskgudstjänster ställdes in på grund av den pandemi som just nu härjar och får oss att känna oss främmande i den tillvaro som i alla fall jag tidigare brukade känna mig rätt hemma i.

För om Jesus har uppstått då finns det en fortsättning på berättelserna om Sig, om de som dör under coronapandemins utbrott därför att de trott på dumma andliga ledares bondfångeri om att de skulle ha ett särskilt gudomligt beskydd, om alla andra som luras i dödsfällor genom andliga budskap och om alla vi som bara är dödliga rätt upp och ner. Då är döden är inte slutet.

”Om du skulle dö, får någon ta över dina organ då?” frågade Socialstyrelsen i en kampanj för att lansera donationsregistret i mitten av nittiotalet. Det håller jag för att vara Sveriges mest korkade reklamkampanj. Om du skulle dö? Som om det vore ett alternativ som man kan välja bort och säga ”Nej tack! Det där med döden, det är nog ingenting för mig, men tackar som frågar.”

Vi ska dö allihop. (Jag vet att Nya testamentet nämner ett undantag i 1 Kor 15:51 men det är överkurs.) När vi nu dagligen tar del av Folkhälsomyndighetens rapporter om antalet konfirmerat smittade och avlidna i coronapandemin i Sverige påminns vi att bakom varje ny pinne i statistiken finns en levande människa med anhöriga som sörjer. Döden visar sig som det brutala faktum det är. Inför dödens närvaro i våra liv kan vi inte förhandla.

Men kristen tro berättar om en fortsättning bortom döden. När Jesus söker förklara detta i Johannesevangeliet är det som han måste vända och vrida på språket för att försöka kommunicera detta mysterium: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh 11:25-26). Det är som om Jesus säger att vi skall dö, men ändå inte.

Detta trotsiga hopp ger uppståndelsetron oss mitt i livets alla tvetydigheter. Den nu pågående pandemin behöver vi inte tolka om till något annat än vad det är: något som vi kan klaga om inför  Gud, liksom så många gör i Bibeln, inte minst i Psaltarens många klagopsalmer. Den utgör en tragedi rätt upp och ner och inget gudomligt straff eller något märkligt inverterat tecken på Guds försyn.

Mitt i coronapandemins tid samlas Guds kyrka, om inte annat så i virtuella rum, och ropar sina påskrop för att påminna sig om Jesu uppståndelse från de döda. Det gör vi därför att vi tror att det är en händelse som förvandlar våra liv och hela vår värld på ett sätt som är långt mer djupgående än någon pandemi eller något annat ont någonsin kan åstadkomma.