Påsktiden

Gula påskliljor mot grön bakgrund

Påskafton finns mitt emellan två fyrtiodagarsperioder i kyrkoåret: fastan och påsktiden. Fyrtio är ett speciellt tal i Bibeln: det regnade fyrtio dagar vid syndafloden (1 Mos 7:4), Israels folk gick fyrtio år i öknen under uttåget från Egypten (2 Mos 16:35), Moses var fyrtio dagar på Sinaiberg (2 Mos 24:18), spejarna som sändes till landet under uttåget utforskade landet i fyrtio dagar (4 Mos 14:34), Elia gick fyrtio dagar och fyrtio nätter till Guds berg Horeb (1 Kung 19:8), när Jona kom till Nineve sa han att staden skulle förstöras om fyrtio dagar (Jon 3:4) och Jesus fastade i öknen fyrtio dagar och fyrtio nätter vilket föga förvånande ledde till att han blev hungrig (Matt 4:2).

Fyrtio känns som en lång tid. Det som är gemensamt för alla dessa fyrtiotidsperioder i Bibeln är att de är övergångstider, perioder när man får från en gammal normalitet till en ny. Det är som om Bibeln har en pedagogik för den vet att vi människor behöver en tid att vänja oss vid något nytt, en mellanperiod som är ganska lång, en tid då vi lämnar det gamla och söker ta in det nya.

Det är intressant att påskafton omges av två sådana fyrtiodagarsperioder: en som förbereder oss för långfredagen och Jesu lidande, död och begravning och en som speglar påskdagens glädje och Jesu uppståndelse från de döda. Det är som om de händelser som gestaltas i centrum av påskhelgen, den kristna kyrkans mest centrala helg som ger sin form till hela kristna tron, kräver två övergångsperioder för att vi skall kunna ta in dem.

Långfredagens budskap om Gud som blir gudsövergiven och dör en förbrytares död efter grym tortyr behöver vi fyrtio dagar av allvar och av att avstå för att vi skall kunna ta emot det. Jesu uppståndelse ifrån de döda som helt ändrar dödens och därmed också hela livets innebörd behöver också en fyrtiodagarsperiod för att kunna ta in och eftertänksamt konstatera: Jaha, var det så här.

En fantastisk pedagogisk finess med fastan är att den pågår från askonsdagen till påskafton vilket är fyrtiosex dagar. Ändå säger vi att vi fastar fyrtio dagar före påsk. Det gör vi därför att man inte räknar de sex söndagarna som infaller under fastan. Även under fastan är söndagen en glädjedag då man gläds åt Jesu uppståndelse. Man kan säga att fastan före påsken består av sju perioder, en fyradagarsperiod och sex sexdagarsperioder, med söndagar emellan.

Nu lever vi den fyrtiodagarsperiod som följer påsken, påsktiden. Det är kyrkans stora festtid, då vi förundras över av livet blev så annorlunda. Tänk att Jesus uppstod från de döda. Vad betyder det för våra liv? Vad betyder det för vår kyrka, vår tro, vår värld? Nu kan man unna sig lite godare mat. Varför inte ta lite söndagsgodis eller en extra fin efterrätt till söndagsmiddagen?

I många ortodoxa länder säger man inte ”Hej” eller ”God dag” till varandra när man möts under påsktiden utan man hälsar varandra med orden ”Kristus är uppstånden!”. På söndagarna under påsktiden sjunger man gång på gång psalmen om hur Kristus har uppstått och med sin död gjort döden omintet och man ropar påskropet flera gånger. Det är en glädjens tid.

Gör vi för lite av påsktiden i våra protestantiska kyrkor? Varför bara ropa påskropet på påsknatten och på påskdagens morgon? Påskropet är på sin plats i kyrkans alla gudstjänster under påsktiden, liksom många ljus på bordet längst fram i kyrkan som också kan prydas med påskliljor. Vi behöver många sätt att påminna oss om att vi just nu lever i påsktiden och vi håller på att vänja oss vid det fantastiska: Kristus är uppstånden!

Gud skall utplåna döden för alltid (Jes 25:8). Döden är uppslukad och segern är vunnen (1 Kor 15:54).  Döden är inte längre livets slut utan övergången till det nya och eviga livet, livet i överflöd (Joh 10:10). Ta in det! Vänj dig vi det! Det tar ett tag att göra det. Det tar mycket längre tid än fyrtio dagar, men dessa fyrtio dagar vi har just nu i den påsktid som pågår är en bra början.

Herren lever, våga tro det, lämna den tid som gått.
Hoppet är framtid, nu är livet vår möjlighet.

Psalmer och sånger nr 155, vers 1, Göran Bexell 1971