När jag var sexton år, 1981, besökte jag Jerusalem för första gången. Jag blev oerhört tagen av stadens speciella atmosfär och dess politiska och religiösa historia.
Jag skaffade en affisch med utsikten från Oljeberget, som man sa då, över den Heliga staden och jag lärde mig namnet på alla sevärdheter på den.
Jag började läsa om Jerusalems och landets historia. Detta intresse blev bara starkare när jag blev teolog och mer intresserad av Bibeln. Som för så många av oss blev detta ett livslångt intresse.
Som så många i min generation fascinerades jag av staten Israel och berättelsen om hur folket som vi läser om i Bibeln fick komma tillbaka till sitt land. Berättelsen som jag fick höra, handlade om hur ett folk utan land fick ett land utan folk, var fantastisk och, visade det sig, vara alltför fantastisk för att vara sann. För landet hade ett folk. Medaljen hade en fruktansvärd baksida, en baksida som var en katastrof, en nakba, berättelsen om hur ett folk fördrevs från sitt land.
Sedan dess är Ps 122:6, bönen om fred, frid, välmående, välgång för Jerusalem en del av mitt böneliv. Så innerligt kan vi önska att Jerusalem skulle få vara fredens stad.
Jag kommer ihåg hur vi i mitten på 90-talet, då den så kallade Osloprocessen pågick, hade ett hopp om fred för folken i det Heliga landet. Bilderna av hur Israels premiärminister, Yitzhak Rabin, och PLO-ledaren, Yasser Arafat, tog varandra i hand utanför Vita huset i Washington blev ikoniska.
Sedan dess har extremister på båda sidor tagit över processen och hoppet om fred i det Heliga landet och i Jerusalem tycks bli mindre och mindre.
Men i centrum av Jerusalems gamla stad ligger Den Heliga Gravens kyrka och inom dess väggar ryms både Golgataklippan och den grav som lämnades tom på påskdagens morgon. Där finns berättelsen om hur Gud kan vända det mörkaste av mörker till hopp, till kärlek och till nya möjligheter.
Det gör att vi fortfarande orkar stämma in i psalmistens bön om fred och välgång, Guds shalom, över den Heliga staden, Jerusalem. Även nu när vi dagligen nås av fruktansvärda rapporter om våld och övergrepp i Palestina får vi läsa och än mer göra den bönen till vår.
Jerusalem är, paradoxalt nog, fredens och fridens stad, därför att det är där som fredens furste, Jesus Kristus, kröntes med ära och härlighet genom att dö en kärlekens och tjänandets död för att ge alla dem som vill, plats i Guds kärlek (Joh 14:2f).
En gång kommer fredens stad, det himmelska Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man (Upp 21:2). Till dess ber vi om fred för Jerusalem, för det Heliga landet och för alla andra som lever i ofredens slaveri.
