Psaltarens 130:e psalm handlar om något djupt mänskligt: behovet av förlåtelse. Det är ett rop som kommer ur djupet av människans själ. Det rör sig om en existentiell själanöd som många människor har. Psalmisten frågar sig om någon kan bestå om Gud la synder på minnet och lät våra felsteg prägla hela vår gudsrelation.
Men hos Gud finns förlåtelse, konstaterar Psalmisten, och fortsätter: ”därför fruktar man dig”. Gudsfruktan är ett vackert ord som kan vara svårt att ta till sig. Att frukta kan betyda att känna rädsla och oro men det kan också betyda att känna vördnad och att tillbe. Grunden för den gudsfruktan som Psalmisten skriver om i 130:e psalmen är Guds makt att förlåta.
Att ge förlåtelse är en mäktig handling. Att få förlåtelse är att få förnyade möjligheter. Att be om förlåtelse är en handling i nutid, om något som skett i en dåtid för att kunna få en annorlunda framtid.
När man ber om förlåtelse då ber man någon som man har gjort något fel emot att erkänna att man har en uppriktig ånger och utifrån detta bygga upp relationen med en förnyad tillit.
Förlåtelse är något som sker mellan minst två aktiva parter. Försoning kan en part skapa på egen hand genom att upprätta en relation som har brustit, men förlåtelse är alltid en aktiv handling mellan den som ber om och den som väljer att ge eller inte ge förlåtelse.
Människor kan inte alltid förlåta. Det kan man inte kräva av alla som är offer för olika förbrytelser. Men det som är omöjligt för människor, är möjligt för Gud. Hos Gud finns förlåtelse och därför fruktar vi Gud, det vill säga vi vördar och tillber Gud.
När man har gjort något dumt kan man längta efter att få kontakt med den som man har behandlat dåligt, för att få förklara att man ångrar det som har skett och be om förlåtelse. Med förlåtelsen sätts en punkt som gör att man kan gå vidare. Därför längtar psalmisten efter Gud mer än väktarna efter morgonen. Den formuleringen om väktarna efter morgonenen upprepas därför att den uttrycker något så centralt.
Grunden för Guds förhållande till folket är befrielsen undan slaveriet i Egypten. Därför inleds tio Guds bud med dessa ord: ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret”. Budorden är inte några allmänna ordningsregler som Gud har gett oss. Man ska hålla sig till lagen för att minnas vilken Gud som är befrielsens Gud och hålla oss till den guden. Gud vill befria oss från allt som tynger oss. Psalmisten skriver:
Hoppas på Herren, Israel,
ty hos Herren finns nåd
och makten att befria
Han skall befria Israel från alla synder.
Vi behöver inte vara fångna i de misstag som vi har gjort i det förflutna. Vi kan få upprättelse och befrielse. Gud älskar oss och vill ge oss sin förlåtelse.
