Psalm 110 är fylld av krigsmetaforer som känns främmande i vår tid. Men så mitt i alla påminnelser om segrar i strid och Guds stora makt, kommer vandringens viloplatser. Vad skapelsen bjuder den trötta vandraren som kämpar för Guds rike. Vi påminns om att mörkret inte skall råda utan ljuset, som besegrar skuggorna. Naturen är som vackrast tidigt i gryningen. En ny dag kommer, som dagg ur gryningens sköte.
Pilgrimen möter många faror under sin vandring i natten. Men sakta kommer den gryning som ger nytt mod, en klarare blick och kraft att fortsätta. Så får vi söka efter bäckens porlande friska vatten som släcker törsten och stärker kroppen. Jesus återvänder till Fadern och ger oss sin ande. Orden från framtiden i Johannes 7:37–38 får sin förklaring: “Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans innersta skall det flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Och David böjer sig, årtusenden tidigare, ner vid bäcken och dricker. Så lyfter han blicken mot himlen. Idag vet vi något mer om den himmelsfärden. Men inte allt. Låt oss fortsätta vår pilgrimsvandring.
