Jag skall inte dö, jag skall leva. Idag är det sant! Påskropet om att Kristus sannerligen är uppstånden ljuder i världens alla hörn. Trots allt som döden vill överskugga. Vi skall verkligen leva, även om vi här i jordelivet dör. Allt är fullbordat.
I vår begränsade värld, fylld av sorg och smärta, får vi hålla fast vid hoppet om en seger som överskuggar allt. Psalmistens hoppfulla tacksamhet är inte förgäves och behöver inte upplevas som tomma ord.
När vi firar påskdagen och kliver in i berättelserna om ett liv som besegrar döden, bär många av oss samtidigt på många förluster och en stark oro för dagar som ligger framför. Det är trons paradox. Redan nu men ännu inte. Psaltarorden utmanar tvivlet på att livet kan segra. Samtidigt välkomnas vi att vandra igenom porten till det eviga hoppet. Vägen in i påskdagens jubel är lika sann som mörkret på jorden. Vi kan välja att stämma in i psalmistens trosvissa jubel eftersom den port som kan tyckas trång att passera igenom är vägen till evigheten. Ett annorlunda rike som Kristus för alltid vill kalla oss in i, genom död till liv. Här är Herrens port.
Detta är dagen då Herren grep in. Låt oss jubla och vara glada!
