Rädda oss ifrån det onda

Solstrålas genom molnen som ser ut som en ängel

Just nu visar Sveriges television en fascinerande serie om franska revolutionen, denna märkliga och skrämmande serie av händelser, som i sin förlängning, på gott och ont, förändrade hela vår värld. Den franska revolutionen var en del av Västeuropas resa till det vi kallar för modernitet. Det var en process som tog hundratals år.

En del av den processen kallar vi upplysningen vilket syftar på hur vårt intellektuella sätt att förhålla oss till verkligheten förändrades genom moderniteten. Vi fick nya sätt att se på kunskap, vetenskap och på vad det är att vara människa.

Upplysningen var i grunden ett mycket optimistiskt projekt. Tanken var att får vi bara tillräckligt med kunskap och insikt, blir upplysta, så kan vi bygga en god tillvaro. All ondska kunde mänskligheten komma ifrån om man bara blev tillräckligt upplyst.

Denna optimism om den moderna västerländska människans fantastiska möjligheter fick sin stora knäck under 1900-talets första hälft genom de två världskrigen. Det faktum att två så grymma krig, som fick konsekvenser för hela världen, startade i Europa gör att allt tal om Europa som den kontinent som skall sprida upplysning till övriga världen numera är behäftat med en stor tvetydighet. Upplysningstänkandet visade sig inte vara något som förhindrade 1900-talets barbariska handlingar, med Förintelsen under nazismen som det tydligaste exemplet, i Europa.

Ändå är vi dagens västeuropéer upplysningens barn, på gott och ont även det. Detta gör att vi har svårt att tala om ondska.  Vi vill så gärna tänka att problemet ondska skall vara ett pedagogiskt problem. Om vi bara bildar människor tillräckligt så försvinner all ondska.

Den här hållningen blir svår att förena med kristen tro. Det blir svårt att förklara betydelsen av en frälsare om man inte riktigt kan tala om den ondska som vi behöver frälsas ifrån. God kristen teologi behöver kunna svara på frågan om vad är ondska och vad betyder det för vår tro och våra liv. Den behöver se ondskan som en destruktiv kraft som finns i vår tillvaro.

I den trosbekännelse som flest kristna har gemensamt, den nicenska, står det att vi tror att Gud är skapare av det som är synligt och det som är osynlig. Detta är det som trosbekännelserna säger om de verkligheter som finns bortom våra sinnen. Ibland kallar vi det för andevärlden. Jag tycker egentligen inte om det ordet för det implicerar att den världen skulle vara annorlunda och kanske mer värdefull än den materiella som den som våra sinnen uppfattar. Men ”andevärlden” är lika materiell och lika verklig som all annan verklighet, men dess materia kan vi inte uppfatta med våra mänskliga sinnen.

Att vi som kristna tror att det finns goda bortomsinnliga makter som påverkar våra liv är en självklarhet. Vi tror på Gud och vi tror att Gud tar hjälp av änglar. Frågan om hur vi ser på bortomsinnliga onda krafter är mer komplext. En del vill tala om det i personliga termer som djävulen eller demoner, andra vill använda opersonliga begrepp, som ondskan eller destruktionen.

Det spelar inte så stor roll vilka begrepp vi använder. Det viktiga är att vi ser att ondska kommer från två håll, inifrån oss människor och utifrån som en kraft i vår tillvaro. I världen finns en ondska som vi behöver räddas ifrån. Därför ber vi om det varje gång när vi ber den bön som Jesus själv har lärt oss att be, Vår Fader.

Ondska är allt det som trasar sönder de nätverk av goda relationer som Gud vill att vi skall leva i, allt det som hindrar oss från att få det överflödande rika liv som Gud, vår kärleksfulla skapare, vill att vi skall ha. Ondska finns i form av moralisk ondska som har sin upprinnelse i de omoraliska handlingar vi människor gör, men det finns även en naturlig ondska som omger oss för vilken vi människor inte har ansvar.

Det viktiga att säga om ondskan det är att den är bara en parasit. Den kan inte skapa något eget utan den kan bara parasitera på Guds goda skapelse. Som sådan gör den fruktansvärd skada. Men den är alltid nummer två på bollen och den får aldrig sista ordet. Som kristna bär vi på ett evighetshopp som säger att ondskans tid i tillvaron är en parentes i historien. Just nu finns vi i en tillvaro där det finns ondska men så kommer det inte alltid att vara. Ondskans realitet kommer till oss i fastans tid. Genom att vi avstår under fastan, det som vi kallar askes, övar vi oss i att vara delar i de krafter som står mot ondskan. Gud har en gång besegrat ondskan och det kommer en gång manifesteras i nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Vi behöver inte besegra ondskan, det har Gud gjort för oss, men vi kan vara med att sprida hopp och visa att det är meningsfullt att ta ställning mot allt det som förtrycker livet, allt det som vi kallar ondska och vi fortsätter att be: Rädda oss från det onda!

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se