Tänd ett ljus, be en bön, för livets skull

Värmeljus med en krans av växter

Jag lyssnade en gång på en intervju med en rymdforskare som fick frågan om människor någon gång i framtiden kommer att bosätta sig på en annan himlakropp än jorden. Han svarade något i stil med: ”Nej, varför skulle man det? Det finns ingen annan plats som är trygg för mänskligt liv.”

Jorden, denna fantastiska blå planet, är vårt kosmiska hem. I planetens ytterkant ligger biosfären som en tunn hinna som är det område där det kan finnas biologiskt liv. Biosfären är den plats Gud har gett oss som hem för livet. Biosfären delar vi som mänsklighet med allt annat levande. Detta fantastiska landskap, med luft, vatten och land, utgör den värld som vi som människor är satta att förvalta på Guds uppdrag.

Som kristna tror vi att vi människor är skapade till Guds avbild (1 Mos 1:27). Detta ger oss en särställning bland allt levande. Vi har ett ansvar. Ett rovdjur gör inget omoraliskt då det dödar ett byte, men som människor har vi ansvar för hur vi handlar.

”Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten” skaldade den finlandssvenske poeten Zacharias Topelius i en dikt som har blivit känd genom Alice Tegners tonsättning. Dikten publicerades 1880 och reflekterar den tidens världsbild. På den tiden upplevdes världen väldigare. Då var biosfären så stor att det vi som mänsklighet gjorde tycktes inte förändra livets grundvillkor på vår planet.

Men nu har vi gått in i en geologisk epok som ibland kallas antropocen, av grekiskans antropos, människa, vilket är den epok då mänsklighetens sätt att leva och använda jordens resurser påverkar planetens globala eko- och klimatsystem. Tidigare har vår påverkan på klotets livsbetingelser inte märkts på en global skala. Ekosystemet har varit så stort så det har kunnat härbärgera mänsklighetens livsstil och funnit en balanspunkt som tyckts vara i harmoni.

Men nu ser vi på klimatet och på den biologiska mångfalden att vår livsstil hotar den planetariska balansen på ett fundamentalt sätt och ökningen av mängder växthusgaser och utarmningen av den biologiska mångfalden utgör existentiella hot mot oss som mänsklighet och mot den biosfär som vi delar med allt annat som lever. Den nu pågående coronapandemin är kopplad till detta skeende. Det är den just nu tydligaste effekten vi ser av en rubbad global balans för livets grundförutsättningar.

Fredagen är den sjätte dagen i kristen tro, den dag då Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss” (1 Mos 1:26). Fredagen är en dag då vi minns att vi är människor, skapade och välsignade av Gud. Vi är skapade nästan till gudar, krönta med ära och härlighet (Ps 8:6).

Människan har fått ett ansvar. Vi kan göra fel. Och fel blev det. Det är en tragedi, så tråkigt, så synd. I kristen tradition kallar vi det synd, allt det som är tragiskt och som hindrar livet från att vara det fantastiska som Gud avsåg att det skulle vara en gång i skapelsens morgon. Människans oförmåga att bli det hon skulle bli utifrån skaparens intentioner har konsekvenser för hela skapelsen. Marken blir förbannad för människans skull (1 Mos 3:17) och nu ropar skapelsen som i födslovåndor (Rom 8:22).

Världen, som skulle vara en välsignad plats att leva på där det finns allt det vi som människor och allt annat levande behöver för att kunna leva ett gott liv, har blivit en plats där människor och annat levande kan lida nöd.

Men Gud möter oss människor mitt i våra brister. Genom att hela kosmos Gud delar alla mänskliga villkor, till och med vår död, så får vi förlåtelse för våra synder och evigt liv. Genom Kristi död på Golgata kors försonas, helas och upprättas de relationer som synden har trasat sönder. Detta sker också på en fredag. Fredag, den dag då människans skapades, blir också den dag då en ny försonad och befriad mänsklighet föds genom Kristi död. Den som är i Kristus är en ny skapelse (2 Kor 5:17).

Men genom att Gud har förlåtit oss våra synder öppnas nya möjligheter. Vi räddas och befrias undan syndens konsekvenser. Fredagar pekar på framtiden. Vi kan tala om framtidsfredagar. Fredagar är vår skapelsedag, då vi får minnas att vi är skapade som människor med allt vad det innebär, dagen då Kristus dog, då vi får bekänna och be om förlåtelse och befrielse för våra synder och vår skuld och vår försoningsdag, då vi också får minnas att i Kristus är vi nya skapelser.

I ortodoxt och katolskt trosliv är det självklart att fredagen har en speciell ställning i troslivet. Det är en del av veckans spiritualitet. Detta märks inte minst under fastan då reglerna för vad man skall avstå från blir extra stränga på fredagar. Detta är en tradition som lever kvar sen den tidiga kyrkan.

Jag kan tycka att vi i protestantisk tradition i stor utsträckning har förlorat denna dimension av tidens spiritualitet. Att göra något särskilt av fredagen behöver inte betyda att man skall sluta att ha fredagsmys eller inte kan ha roliga tonårskvällar på fredagar.

Men kanske skall fredagen få vara en dag då man gör något särskilt, till exempel avstår från något, ger ett bidrag till en god sak, läser Bibeln eller någon annan andlig litteratur, tar en extra stund i bön eller samlar sitt hushåll till en särskild andakt. Kanske skulle detta kunna bli en dag då vi särskilt ber för vårt kosmiska hem, för biosfären som nu hotas genom mänsklig aktivitet, genom hoten mot klimatet och mot den biologiska mångfalden.

En möjlighet är att besöka en kyrka, uppsöka en ljusbärare, tända ett ljus och be en bön för jorden, vårt kosmiska hem och den biosfär som vi delar med allt levande. Här är ett förslag på en bön man kan be under fredagarna i fastan:

Skapelsens Gud,
tack för jorden, denna vackra planet, som är vårt hem i kosmos.
Tack för det rum du har skapat för oss och allt levande.
Hjälp oss att förvalta den värld som vi har fått av dig.

Befrielsens Gud,
vi ber om vishet för alla dem som fattar beslut som påverkar livsvillkoren för allt som lever på jorden. Hjälp oss att tillsammans välja ett sätt att leva som är i harmoni med de villkor som planeten sätter för oss.

Livgivandets Gud,
ge oss glädje, hopp och mod att vara med att förvalta den skapelse du har gett oss.
Låt oss aldrig misströsta utan sätta vårt hopp till dig.
Gör oss uthålliga i bönen, modiga i våra handlingar och visa i våra sinnen.
Tack att vi får tro att då vi värnar skapelsen, då gör vi det burna av din kärlek.

AMEN

Låt den fasta som nu har inletts bli en tid då vi ber, tänker och handlar utifrån hur vi som kristna ser på vår plats som människor i Guds skapelse, när vi avstår för livets skull och kanske skall vi låta fredagarna få ha en särskild ställning under den här fastan.

Läs mer på Equmeniakyrkans olika sidor kring fastan, bibel, bön och klimat.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se