Trons vardagstid

Timglas

Kyrkoåret har en fantastisk pedagogik. Ungefär första halvan, från första söndagen i advent till pingstdagen, gestaltas de centrala händelserna i Jesu liv fram till kyrkans födelse på pingstdagen. Det är de stora helgernas period i kyrkoåret: advent, jul, fasta, påsk och pingst. Sen inträder kyrkoårets andra halva som jag tänker mig som trons vardagstid. Då har vi inga större helger, bortsett från allhelgonahelgen, och kyrkoårets teman handlar mer om lärjungaliv än om de stora händelserna som formar vår bild av vem Jesus Kristus är, kristologin.

Påskdagens stora glädje fyller oss från påskdagen och under påsktiden. I Kristi himmelsfärdshelgen möter vi evangeliet i att Jesus finns hos oss på ett annat sätt efter sin himmelsfärd. Detta får sitt uttryck i pingstens förvandling och i den heliga Andes kraft sänds Guds kyrka, Jesu vänner, ut i världen för att förkunna evangeliet. Pingsten sänder oss ut i trefaldighetstiden, trons vardagstid.

”Efterföljelse”, ”Goda förvaltare” och ”Rik inför Gud” är typiska teman för trefaldighetstiden. Under stora delen av trefaldighetstiden är den liturgiska färgen i Svenska kyrkan grön, en färg som står för växt och mognad.

Trefaldighetstiden är lärjungaskapets tid i kyrkoåret, tiden utan stora fester som skall förberedas eller tas ner. Då släpper vi det fokuset i kyrkoåret och koncentrerar oss på vad det är att vara lärjunge, att i vardagen leva i efterföljelse, den process där vi övar oss att i låta helig Ande fylla oss och förvandla oss så att den gudomliga avbild som Gud lagt ned i varje människa långsamt framträder mer och mer. Det är den process som vi kallar helgelse.

Vardagslunk, vad känner du inför det ordet: en tråkig gråhet eller är det något att vila i när tiden går och vi får följa med i en ström som inte avbryts av stora helger? Jag tror att en av kyrkoårets pedagogiska finesser är att denna trons vardagstid är kyrkoårets andra hälft. Det är den andliga mognadens tid då vi i lugn och eftertänksamhet får fundera på vad alla de fantastiska och märkliga händelser som kyrkoårets första halva gestaltade för oss betyder för oss i vår vardag där vi försöker praktisera kristet lärjungaskap.

Trefaldighetstiden utgår från treenigheten, monoteismens mångfald, som är ett mysterium som vi inte skall begripa. I Guds matematik är ett lika med tre. Utifrån grunden i Guds outgrundliga väsen förs vi till nästa söndag, vårt dop, då vi påminns om hur vi genom dopet in i Kristus inbjuds till att delta i treenighetens gemenskap. Med den gemenskapen vandrar vi in i trefaldighetstiden.

Sedan sker en långsam förskjutning i söndagarnas teman. Liksom hösten kryper på oss så blir de bibeltexter som vi läser alltmer allvarliga tills vi når trefaldighetens två sista söndagar: söndagen för domsöndagen och domsöndagen. Då är vi inne i novembermörkret och vi blir påminda om att vi inte lyckas själva prestera en räddning och befrielse undan tillvarons ondska.

Vi är helt beroende av Guds nåd, att Gud kommer oss till mötes. Som svar på domsöndagens insikt går vi in i ett nytt kyrkoår, ett nytt år som vi får av nåd. Kyrkoåret börjar med adventstid och texterna berättar om hur Gud möter oss mitt i våra liv och genom sin kärlek och sin nåd förvandlar oss och hela vår värld.

Men nu har vi gått händelserna i förväg. Nu ligger trefaldighetstiden framför oss som en tid då vi får öva oss i kristet lärjungaliv. Det ger oss många möjligheter. För mig pirrar det i magen. Vad är det för spännande korn av visdom som vi kommer att få lära oss av levande och treenig Gud under den här trefaldighetstiden? Det kommer bli intressant och bära med sig stor glädje för Gud är glädjens Gud. Nu träder vi in i trefaldighetstiden och upplever detta tillsammans i Guds kyrka.