Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet” .
Joh 14:6
När jag gick i skolan fick jag veta att det finns något i grammatiken som heter predikatsfyllnad. Det är en satsdel som behövs efter vissa verb, som till exempel vara, bli, heta och kallas. Satserna blir ofullständiga om predikatsfyllnad saknas. Efter ordet ”är” behövs något mer. Men det heliga gudsnamnet i Gamla testamentet som vi möter i Andra Mosebokens tredje kapitel (v 14) är en sats utan predikatsfyllnad. ”Gud är”, ja vadå? Guds väsen är ett mysterium som inte ryms inom grammatikens regler. Gud är varandet i sig själv.
I Johannesevangeliet anknyter Jesus till detta gudsnamn genom de så kallade ”ja-är-orden”. Jesus är till exempel livets bröd, levande vatten, världens ljus, uppståndelsen och livet. När Jesus säger ”Det är jag” i samband med att han fängslas i Johannesevangeliets artonde kapitel står det att de som kommit för att gripa honom vek tillbaka och föll till marken. Så känsligt var det att säga något som anknöt till det heliga gudsnamnet i Gamla testamentet. När Jesus uttalar dessa ”jag-är-ord” så är det starka anspråk som han reser.
Ett av de mest välkända av dessa ”jag-är-ord” i Johannesevangeliet är det ovan citerade ordet från det fjortonde kapitlet där Jesus säger om sig själv att han är vägen, sanningen och livet. När jag tänker på dessa ord så tänker jag att det inte är tre olika saker som Jesus syftar på, det vill säga en väg, en sanning och ett liv, utan det är tre sidor av samma sak, nämligen Guds kärlek, som Jesus talar om.
Guds kärlek är vägen. Det är en process. Ibland tänker vi att kristen tro är något binärt, antingen är man kristen eller så är man det inte. Men kristen tro är en levande och organisk relation. Den förändras, utvecklas och fördjupas. Att leva nyskapelsens liv i Jesus Kristus är att vara på väg, på väg till Guds rike där allt fullkomnas och vi blir sanna människor.
Guds kärlek är sanningen. Det är först i förhållande till Guds kärlek som vi ser tillvaron i dess klaraste ljus. Det är när man tänker in den förvandlande närvaron av Guds kärlek som verklighetens djupaste väsen framträder. Då får allt sina rätta proportioner. Sanningen är inte en samling fakta, utan den är just Guds kärlek. Sanningen förvandlar och befriar oss.
Guds kärlek är livet. Det är bara i den som vi finner livets källa. Utan Guds kärlek finns det en tomhet och en meningslöshet i världen. Vad spelar det då för roll vad en liten människa har för sig på jorden, detta lilla stoftkorn i ett oändligt stort universum? Men med Guds kärlek blir livet meningsfullt. I den blir vi delar av ett större och kärleksfullt sammanhang.
Guds kärlek är Jesus Kristus. Det är i honom som Guds kärlek framträder och når oss, inte som en abstrakt idé eller som ett filosofiskt tankesystem, utan som en gudason, sann Gud och sann människa, som vi kan leva tillsammans med i en kärleksrelation. Med honom kan våra och hela världens liv förvandlas, fullkomnas och förenas i Jesus Kristus. Där, bara där, i honom, möter vi det klaraste uttrycket för Guds kärlek.
