Vandra i Guds sanning

Person som vandrar

Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning.

(Ps 86:11)

Det finns många vackra, rent av poetiska, ord om sanning i Bibeln. Jag tycker det i sig är något uppbyggligt. Sanningen är inget som vi behöver vara rädda för. Den djupaste sanningen är något vackert och glädjande. Det är inget farligt när sanningens ljus lyser över våra liv. Tvärtom, det är något befriande (Joh 8:32). Nu har jag citerat två av mina favoritbibelord om sanningen.

Det som jag tycker är fantastiskt med Ps 86, en av alla de underbara psalmer som finns i Psaltarens ”80-tal”, är att den ger uttryck för ett rumsligt sanningsbegrepp. Det är en mycket intressantare och mer fruktbar sanningsteori än den vi till vardags ansluter oss till för det mesta som är en form av aristotelisk korrespondensteori om sanning. En sådan teori säger ungefär i korta drag att en sats är sann om dess innehåll överensstämmer med förhållanden i världen. En sådan teori har ett binärt sätt att se på det vi säger, ungefär som en strömbrytare som antingen är på- eller avslagen. En sats är antingen sann och har då sanningsvärde 1, eller också är den falsk och har i sådana fall sanningsvärde 0.

Enkelt, men frågar du mig så är det alldeles på tok för enkelt. Jag vill i stället tänka mig att frågan om en sats sanningsvärde skall liknas vid en termostat, snarare än en strömbrytare, om vi skall fortsätta att använda metaforer ur teknikens värld. Något är mer eller mindre sant beroende på hur meningsfullt den kommunicerar om vad det är finnas till i världen.

En del uppfattar sådana sanningsteorier som relativistiska och att dessa skulle omöjliggöra varje rationellt samtal. Sådana invändningar är rent trams. Relativismen är en mycket mera komplex filosofisk position än så. Att säga att det finns fler sanningsvärden än 0 och 1 är inte detsamma som att säga att vi inte kan yttra oss om vilka uttalanden som är mer eller mindre sanna. Så rumsliga sanningsteorier leder inte till relativism men väl till en större komplexitet.

Framförallt har dessa sanningsteorier en viktig etisk dimension. Det gör det nämligen mycket svårare att använda sanning som ett medel för social kontroll. Det blir inte lika enkelt att säga att man måste tycka si eller så. Utifrån ett sådant sätt att tänka finns det sällan enkla svar på teologiska frågor. Det blir inte fråga om att man skall kunna bocka av olika punkter på ett formulär för att se om någons teologiska uppfattningar blir godkända.

Det viktigaste med ett rumsligt sanningsbegrepp är att Jesus själv ger uttryck för det. Jesus säger om sig själv att han är sanningen. Ja, han säger ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Jag har läst en del som sagt att så kunde Jesus inte ha menat. Man kan inte vara sanning. Jesus måste ha menat att det han säger är sant.

Men det tror inte jag. Jesus menar att sanningen om oss alla och hela får värld finns i Jesus själv, i den befriande nåd och kärlek som är Jesus själv. Att komma till tro är att gå in i Kristus, att finnas i de rum av befrielse som hans försoningsgärning öppnar för oss. I de rummen blir jag mitt sannaste jag, det jag som Guds kärlek tar fram i mig. Där får vi vara. I Gud får vi leva, röra oss och finnas till befriade och älskade (Apg 17:28). Där får vi vandra i Guds sanning. I Guds sanning får vi finnas genom tron. Tron är inget vi åstadkommer eller presterar. Tro är en gåva. Tron är en grundhållning till livet. Tro stavas tillit. Den som har en kristen tro litar till att det som djupast bär upp vår tillvaro är ett nätverk av kärleksfulla relationer. Detta nätverk kallar vi levande och treenig Gud.