Rubriken för veckans fredagstanke är ett bibelcitat från Lukasevangeliets sjätte kapitel, vers 36. Detta textsammanhang kallas ibland för ”Jesus slättpredikan” som en motsvarighet till bergspredikan som vi har i Matteusevangeliet. Att Jesus finns på en slätt framgår av vers 17.
Innehållet i detta tal i Lukasevangeliet har stora likheter med delar av bergspredikan, med ett par, mycket intressanta, skillnader. Jag ska här diskutera en av dem som har att göra med just vers 36, som alltså är textens rubrik.
I bergspredikan finns en vers som stark påminner om versen i Lukasevangeliet, nämligen 5:48 där det står: ”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” Jag har ofta sett denna vers, den sista i Matteusevangeliets femte kapitel, som en rubrik för den radikala etiska undervisning som vi möter i Matteusevangeliet.
Ibland har jag retat mig på de där slutorden i Matteus fem där Jesus säger att vi ska vara fullkomliga. Jag har velat säga till vår Herre och Frälsare: ”Lätt för dig att säga, du som är sann Gud och sann människa”. (Får man säga, eller ens tänka, så?) Samtidigt tycker jag det är viktigt att de etiska krav som Jesus ställer är de högsta tänkbara. De ska trots allt vara gudomliga och vi har starka ord om nåden på andra ställen i Bibeln.
Men orden i Lukas sex om att vi ska vara barmhärtiga känns mer rimliga eller just barmhärtiga. Jag får mer lust att säga till Jesus: ”Ja, det ska jag försöka vara. Jag vill gärna vara barmhärtig, liksom samariern i den berömda liknelsen i Lukasevangeliets tionde kapitel, han som visade den slagne, halvdöda mannen barmhärtighet och inte gick förbi honom så som prästen och leviten gjorde.”
Barmhärtighet, solidaritet och medmänsklighet är alla bland det svenska språkets allra vackraste ord. Jag tänker att det som drev samariern, som Jesus berättar om och alla andra som utför barmhärtighetens gärningar, är att man känner igen sin egen sårbarhet i sina medmänniskors behov och utsatthet. När samariern kom där på vägen mellan Jeriko och Jerusalem och såg den slagne mannen så drabbade mannens utsatthet och smärta samariern.
”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra” skriver Paulus (1 Kor 12:26). Grunden för all god mänsklig etik är att se att vi hör ihop. Det som händer någon av oss, drabbar också oss andra. Ett exempel på detta är klimatkrisen. Att hela ö-nationer är på väg att försvinna på grund av stigande havsnivåer, är ett hot mot hela världen och då spelar alla våra klimatavtryck en roll.
I Romarbrevets trettonde kapitel läser vi: ”[D]en som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen. Buden Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte dräpa, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet” (8b–10).
Här sammanfattas Bibelns etiska undervisning i ett citat från Tredje Moseboken (19:18). Det handlar om kärlek och om ömsesidighet, om att se sig själv i alla medmänniskor och i hela skapelsen. Vi är kallade att som Gud älska världen (Joh 3:16) och att i våra liv, så långt som det är möjligt, gestalta den kärleken.
