Vetekornets lag

Fält med vete - Vetekornsdagarna

Jesus säger: Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.

Joh 12:24

Att vila är inte detsamma som att slösa med sin tid. Vilans tid är inte bortkastad, utan vila är tvärtom nödvändig för allt levande. Allt levande har tider för lugn och återhämtning. Det är kreativt och livsviktigt att vila. Det är en rikedom att vi i Bibeln har världens äldsta arbetstidsreglering, sabbatsbudet.

För att kunna vila behöver vi kunna släppa taget. Vi behöver varva ner och förstå att världen klarar sig utan vår uppmärksamhet och vårt engagemang ett tag. Vi behöver släppa det vi tänker på, sluta älta och slappna av. Att vila är på det sättet en övning i tillit.

Att släppa taget, komma in i ett sammanhang av tillit, vila och att återhämta sig för att sedan vakna med nya krafter och ha genomgått någon form av förvandling, nyskapande, är ett mönster som finns i kristen tradition. Vi kallar det mönstret för vetekornets lag utifrån det som Jesus säger i Johannesevangeliets tolfte kapitel.

Jesu ord är mer dramatiska än de jag hittills har använt i den här texten. Jesus talar inte om att kornet vilar, utan om att det dör. Jesus säger det i ett sammanhang i Johannesevangeliet där konflikten mellan honom och det religiösa och det politiska ledarskapet i Jerusalem är på väg att nå sin klimax och gripandet, rättegången, tortyren, korsfästelsen och döden ligger alldeles framför.

Det gör att Jesu ord om vetekornet får en speciell laddning. Han, Jesus, var vetekornet som låg i jordens djup som vi sjunger i Anders Frostenssons psalm ”Kornet har sin vila” (nummer 204 i Psalmer och sånger). Det är en av de få höstpsalmer som vi har i psalmboken och hösten på våra breddgrader kan vara en bild av vetekornets lag. Hösten känns som en tid då livet tar ett steg tillbaka och så mycket ”dör”.

Men vi vet att det kommer en vår och livet kommer tillbaka. Långfredagens död var inte slutet på Jesu liv. Det fanns en fortsättning bortom tortyren, avrättningen och döden. Men den fortsättningen kunde inte ske på det sättet som det skedde annat än genom död. Det gemenskapens under som Jesu uppståndelse från de döda innebar hade döden som förutsättning. Om vetekornet inte faller i jorden och dör…

Orden om vetekornet i Johannesevangeliet är ett av Nya testamentets bibelord som talar om hur Gud uttömmer sig, blir utblottad och genom detta vinner frälsning och befrielse för oss. Vi kallar detta för kenotisk teologi utifrån ett ord som finns i Nya testamentets grekiska grundtext i Filipperbrevet 2:7. I NT81 översätts det ordet, kenosis, med ordet ”avstå”. Andra ord i Nya testamentet som ger uttryck för en kenotisk teologi är Johannesevangeliet 14:2 och Andra Korintierbrevet 8:9.

Den kristna trons förankring i kenosisbegreppet har sin grund i tron att Gud är skapare. Att finnas till är inte något neutralt som blir bra eller dåligt, gott eller ont, beroende på vilket innehåll vi ger det utan tillvaron är i sig själv Guds skapelse och ett utflöde av Guds kärlek. Därför är inte tomheten i sig något vi behöver sky. I tomheten finns en kreativ dynamik som är fylld av Guds närvaro och Guds kärlek.

Jesus som var rik blev fattig för vår skull. Han avstod från sin jämlikhet med Gud, blev människa och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Han var vetekornet som föll i jorden och dör. Han går bort för att bereda rum för oss. I hans död finns en rik skörd, en stor välsignelse, en rymd för livet där vi möter Gud, Guds stora kärlek, varandra och hela den befriade skapelsen (Rom 8:21). Den befrielsen gör att allt skapat stämmer in i en lovsång till levande och treenig Gud (Upp 5:13).

/Arne Fritzson