”Förlorad och återfunnen” är rubriken för kommande söndag i kyrkoåret. Det är en älskad söndag.
Liknelserna i Lukasevangeliets femtonde kapitel som berättar om hur Gud söker det som var förlorat och hjälper det att komma till rätta berättar om Guds barmhärtighet på ett sätt som tilltalar många. Inte minst för dem av oss som, liksom jag, har bakgrund i Svenska Missionskyrkan är texten om den förlorade sonen känd och älskad då den hade en speciell betydelse för Paul Petter Waldenström och hans teologi om Kristi försoning.
I samtalet om dessa texter i Lukasevangeliet hör man ibland att det är dem bland oss som riktigt varit ute på glid i social mening, till exempel haft missbruksproblem eller varit i kriminalitet, som riktigt kan ta dem till sig. Om man skulle ha en alltför ”präktig” bakgrund skulle man inte riktigt förstå texternas djupa existentiella mening.
Jag kan förstå denna tanke, men teologiskt sett är den inte speciellt övertygande. Det är att göra syndbegreppet alldeles för smalt att begränsa det till det vi i en vardaglig mening ser som asocialitet. Synd är något mer allvarligt och omskakande än några moraliska snedsteg, hur allvarliga dessa än kan vara.
Det var det som kyrkofadern Augustinus syftade på när han myntade begreppet ”arvsynd”. Det svenska ordet, arvsynd, är en olycklig översättning av latinets originale peccatum, som mer betyder ursynd. Arvsynd får oss att tänka på något mer individuellt som går i arv från person till person, som till exempel gener eller egendomar. Men ursynden handlar mer om hela skapelsens läge efter syndafallet.
Efter syndafallet är hela skapelsen fördärvad och ännu ropar den, som i födslovåndor, på att befrias ur sitt slaveri under synden.
Rom 8:20f
Syndafallet har kosmologiska följder. Så nästa gång du läser liknelserna om det förlorade i Lukasevangeliet så kom ihåg att också du är förlorad och återfunnen. Vi behöver alla befrielse, räddning eller frälsning, vilket begrepp man nu föredrar.
Just i år då evangelietexten handlar om det förlorade fåret får vi komma ihåg profetian i Jesaja bokens 53:e kapitel där det står att vi alla gick vilse som får (Jes 53:6). Speciellt i vår tid när så mycket gör oss oroliga är det skönt att komma ihåg att Guds frälsande omsorg gäller oss alla. Vi är alla vilsna i den här tillvaron där vi lever utdrivna ur paradiset, öster om Eden. Ursynden har försatt oss alla, och hela skapelsen, i ett läge när vi behöver räddning.
Det finns något poetiskt vackert i att tänka att liknelserna om det förlorade i Lukasevangeliets femtonde kapitel handlar om samhällets olycksbarn, om dem som på grund av olyckliga omständigheter och egna val blivit extra tilltufsade av tillvaron. Så kan man väl få tänka, men man behöver förstå att i teologisk mening har vi alla gått vilse. Vi är alla förlorade och alla behöver vi en frälsare. Alla behöver vi den förvandlande och befriande kärleken som finns i Jesus Kristus.