Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
2 Mos 20:3
Vad tänker du på när du hör det första budet i Tio Guds bud om att vi inte ska ha några andra gudar än Gud? Ofta tänker vi att vi inte ska tro att det finns någon annan gudomlighet än just Gud. Med gudomlighet menar vi oftast ett andligt väsen som har makt över oss. Men reformatorn Martin Luther gjorde en annan tolkning av detta bud. I sin stora katekes skriver han:
[E]n Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. /…/ Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.
Det intressanta är att Luther i detta sammanhang utvidgar betydelsen av gudsbegreppet. Vår Gud kan vara något annat än ett transcendent väsen. Vår Gud är det vi ytterst litar på och det som vi hämtar vår djupaste trygghet från. Det kan vara Gud, men det kan också vara en förmögenhet, en mänsklig sammanslutning eller ett våldskapital, för att ge några exempel.
Det Luther gör är att plocka ned teologiska begrepp till vår vardag, till våra alldagliga liv. Detta är så typiskt för just Luther. För honom handlar inte kristen tro om en speciell andlig sektor av våra liv, utan om våra vanliga liv, med den nöd och de glädjeämnen som ett vanligt mänskligt liv för med sig.
”Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara”, säger Jesus (Matt 6:21). Liksom Luthers utläggning om första budet i Stora katekesen handlar detta Jesusord om var vi har vårt hjärta. Det är en fråga om sinnelag och tillit.
Frågan om var vi har vårt hjärta bearbetar vi under hela vårt liv. Det är inte som en vanlig uppfattning som vi tänker ut, utan det handlar om en livshållning. Det omfattar intellekt, vilja och känslor.
I Jesus Kristus sträcker Gud ut sina armar till oss och i sin kärlek söker Gud gemenskap med oss. I tro får vi öva oss att ta emot Guds kärlek, därför att kärlek aldrig kan tvingas på någon, utan den kan bara komma när den släpps in. Vi får söka att fästa våra hjärtan vid Gud och Guds kärleksfulla omsorg. Som vi sjunger i andra versen i psalm 560 i en text av Jonas Jonsson:
I Guds kärlek vill jag vila,
vet mig önskad, älskad, sedd.
Övar mig i barnets tillit,
prövar höjd och djup och bredd.
