Tänk dig att det någonstans i en avlägsen transcendent himmel finns en form av subjekt, ett personligt medvetande på något sätt. Till detta subjekt skickar människor böner. Några skickar böner om bistånd för det vill ha hjälp med olika förhållanden, andra skickar tackböner, därför att det är tacksamma och andra kommer med klagoböner därför att det tycker att något är för sorgligt.
Tänk dig vidare att till alla dessa böner kan detta transcendenta subjekt bara svara en och samma sak: ”Du, dra inte in mig i det där för jag är inte allsmäktig. Jag saknar allt inflytande så jag har inget ansvar för det där.” Om ett sådant subjekt finns kan man diskutera vad det skulle kallas. Jag vet en sak som man inte kan kalla det subjektet. Man kan inte kalla det för gud.
Ibland talar vi om lidandets problem eller teodicéproblemet med ett ord som filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz, myntade. Det är tanken på att förekomsten av ondska i vår tillvaro skulle göra tron på en god gud omöjlig eller i alla fall mycket problematisk.
Om Gud är både god och allsmäktig varifrån kommer då ondskan. Det finns olika försök att lösa dessa problem genom att kompromissa med antingen Guds allmakt eller Guds godhet. Andra försök till lösningar är att försöka förneka ondskans existens. Det finns inga intellektuellt helt övertygande argument som ”löser” teodicéproblemet. Möjligen kan man säga att sådana argument kan göra att bristen på ett helt bindande argument blir uthärdlig.
En del är så rädda för att Guds moraliska integritet skall solkas att man gör Gud totalt maktlös. Gud blir ett ständigt politiskt korrekt ”superhygglo” som saknar all förmåga att påverka sakernas tillstånd i tillvaron och därmed skulle Gud sakna allt ansvar för hur våra liv gestaltar sig. Gud blir genomsympatiskt, men blir Gud då något annat en ett gosedjur som kanske kan ge tillfällig tröst.
Men skall Gud vara någon att fästa sin tillit till, någon som man kan hoppas på, så behöver Gud göra skillnad i världen. Kristen tro säger att Gud har skapat himmel och jord, vilket är ett annat ord för Gud har skapat allt. Gud tar ansvar för det som Gud har skapat. Gud är allansvarig. (Se där, ett nytt ord.)
Det gör att vi kan vända oss till Gud med alla våra känslor som tillvaron skapar i oss, vår tacksamhet, våra förhoppningar, vår oro, vår smärta och vår klagan. Allt angår Gud och alla våra tankar tar Gud emot.
Det betyder inte att allt som sker är Guds vilja eller att vi behöver se en mening med allt som händer. Men ingenting sker utanför Gud. En sparv faller inte till marken utan att Gud vet det (Matt 10:29). Vi kan inte komma undan Guds närhet, inte fly för Guds blick (Ps 139:7). Guds närvaro ger inte en mening med allt som sker men skapar en mening i allt.
Det yttersta tecknet på att vi aldrig kan komma bort från Gud är Jesu kors där Gud i Jesus Kristus uttömde, avstod, från sin gudomlighet för att möta oss i djupet av år sårbarhet (Fil 2:7). Där söker Gud det som är förlorat. Genom att dela allt vårt lidande och all vår smärta lär vi känna Guds kärlek som till slut övervinner allt motstånd. Därför kan Paulus skriva i Romarbrevets åttonde kapitel att inget i skapelsen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus (v 35–39). I Kristi försoningsgärning förnyas Guds skapelse. Gud tar ansvar för sin skapelse och Gud gör det genom att låta tron, hoppet och kärleken triumfera.
