Är Gud kärleksfull i allt det hen gör?

Ett tyghjärta på ett snöre

Allas ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger.

Ps 145:15-16

Jag älskar Psaltarens 145:e psalm. Den är poetisk och beskriver förhållandet mellan Gud och Guds skapelse på ett så kärleksfullt och varmt sätt. Ofta läser jag den och bara låter dess varma ord föda en lovsång inom mig som tackar Gud för att jag får vara till som människa i Guds underbara skapelse. Så tycker jag att man kan och får läsa den psalmen.

Men jag läser den inte alltid på det sättet. För ibland stannar jag upp och frågar mig om det här stämmer. Är det inte en för bra beskrivning av sakernas tillstånd? En av de fruktansvärda effekter som den pandemi som vi fortfarande lever i har fört med sig är hur den har påverkat många av dem som lever i de fattigare delarna av vår värld. Jag tycker att detta har aktualiserats alldeles för lite i svenska massmedier

När vi tar del av sådana rapporter kan man undra om det är sant att Gud mättar allt levandes hunger, d.v.s. människor, djur och växter. Kan inte detta ses som en förolämpning mot allt levande i Guds skapelse som faktiskt svälter? Hur skall vi förhålla oss till Psaltaren 145 egentligen, denna text som både är underbar och samtidigt kan framstå som djupt problematisk?

Då behöver man ställa sig ett antal frågor. En sådan fråga är om det måste vara sant för att det står i Bibeln. Kan det inte få vara bara poesi helt enkelt? Det är en lovsång till Gud, ett uttryck för psalmistens glädje över att få vara ett Guds barn i Guds värld.

Om man skall se det som ett sanningsanspråk kanske man skulle förandliga det och tänka att Gud mättar allt levandes andliga hunger. En sådan tolkning tilltalar inte mig. Att dela upp världen i kroppsligt och andligt är snarare hellenistiskt än bibliskt. I Bibeln och kristen tradition talar vi om skapelse, inkarnation, kristologi, sakrament med mera. Allt detta talar emot att dela upp vår tillvaro i andligt och materiellt.

En annan tolkning är att tänka att detta skall tolkas eskatologiskt, d.v.s. att det handlar om den yttersta framtiden. Gud kommer en gång i framtiden att mätta allt levandes hunger. Skall man i så fall tänka att texten talar om en enkel utgång, alltså att alla människor når frälsningen och får njuta den eviga vilan i Guds famn? Skulle man kunna se detta som en parallell till 1 Kor 15:28 där det står att Gud blir allt överallt?

Jag tror inte jag vare sig vill eller kan förklara hur vi skall lösa det här. Det här är ett mysterium och mysterium kan vi inte lösa. Men vi kan leva med dem, meditera över dem och glädjas i dem. Jag kommer att tänka på en annan favoritpsalm i Psaltaren, nummer 139, där det står att Guds tankar är för höga för mig. Väldig är deras mångfald, de är fler än sandkornen (v. 17–18).

Så sist och slutligen är frågan om hur man kan se på de sanningsanspråk som Psaltarens 145:e psalm reser inte en fråga om teologiska, filosofiska eller språkmässiga argument, hur viktiga de än är, utan det är en fråga om tillit. Litar jag på Gud som säger sig stilla allt levandes hunger. Jag gör det och det är för mig inte en slutsats från ett sofistikerat argument utan något jag gör därför att jag tycker mig ha erfarit ett möte, ett möte med levande och treenig Gud. Som det står i Equmeniakyrkans vision; ”Mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen.” I den tilliten lever jag. I den tilliten andas jag. I den tilliten tillber jag Gud och jag frågar mig med orden från Charles Wesleys psalm i Arne Widegårds översättning: ”Hur skall jag prisa dig min Gud” (Psalmer och sånger, nummer 334, vers 1). Jag tycker den psalmraden ställer själva grundfrågan om vad det är att som enskild människa vara kristen och vad det betyder för kyrkan att vara just Jesu Kristi kyrka. Vår och hela kyrkans djupaste kallelse är att hitta former för att prisa Gud, för att ge ett svar till all den kärlek som Gud låter strömma över oss.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se