Att komma med goda nyheter
Publicerat 28 januari, 2022
Observera
Denna text publicerades första gången den 28 januari, 2022. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.
Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning och säger till Sion: ”Din Gud är konung!”
Jes 52:7
I antiken hade det utvecklats en hel ritual kring hur det gick till när en budbärare kom till en stad för att berätta om en seger i ett krig. Både budbäraren och staden dekorerades på ett festligt sätt för ett så högtidligt tillfälle. Man sa att budbäraren kom med ett gott budskap, ett evangelium. Det är just det som det ordet betyder. Budskap heter på grekiska angelia och det lilla prefixet eu, stavelsen före ordet budskap, betyder glädje.
Så när den unga kyrkan valde att kalla det kristna budskapet för evangelium, ett glatt budskap eller en god nyhet, så anknöt man till just den ritualen. Man tänkte sig att kyrkan var just en som kom till människorna med ett gott budskap.
Teologen Gustaf Wingren skrev i sin bok Predikan, från 1949, att Bibeln berättar om Herrens krig. Det är ett sätt att se på Bibeln. Det är en episk berättelse om kampen mellan gott och ont, mellan Gud och det onda.
I centrum för den berättelsen finns Golgata kors och Kristi försoningsgärning. När Jesus dog på korset avgjordes kampen mellan Gud och djävulen. När Jesus sa att det är fullbordat och gav upp andan då miste ondskan sin möjlighet att slutgiltigt besegra Gud. Därför kunde inte döden behålla Kristus i sitt grepp (Apg 2:24).
Kyrkan ser sig som den som kommer till människorna med riktigt goda nyheter. ”Ni har väl hört. Det här måste ni få veta. På Golgata kors stod ett slag mellan Gud och djävulen och Gud vann. Det gör att djävulen saknar möjlighet att slutgiltigt vinna kampen mot Gud, det goda och kärleken. Som ett tecken på detta uppstod Jesus på tredje dagen ifrån de döda.”
Detta måste världen få veta. När man har påsknattsgudstjänst i ortodoxa kyrkor och kommer till den punkt i liturgin där man skall ropa påskropet, ”Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!”, så går man ut ur kyrkan för en sådan nyhet kan man ju inte behålla innanför kyrkans väggar. Det måste ju världen få höra.
Kyrkan finns därför att världen behöver veta att kärleken, livet och Gud har besegrat all ondska. Kyrkan är en kropp, Kristi kropp, som blir till genom sin mission, i sin sändning till världen, för att förkunna evangeliet till världen.
Detta gör kyrkan genom sin mission. Allt kyrkan gör är mission. En omistlig del av kyrkans mission är förkunnelsen, att på olika sätt förmedla evangeliet till världen. Det är en av kyrkans förmåner att få komma med glada nyheter till hela skapelsen. Att berätta för världen att Gud älskar den och alla människor och vill befria oss från all ondska, från allt som hindrar oss från att leva det friska, härliga liv som Gud vill ge oss.
Förkunna kan vi göra på många sätt till exempel med ord, bilder, musik, rörelser och beröring, även om det senare har begränsats under pandemins tid. Att få höra till Kristus och till hans kyrka det är att få en fantastisk uppgift, nämligen att få vara med att sprida glädje och då gäller det inte om den ytliga glädjen som vi kan ge med ett skämt eller med en glad kommentar, utan den djupa glädjen, som finns och som bär mitt i tillvarons många tvetydigheter. Det är den glädje som ingen kan ta ifrån oss därför att den kommer från Guds kärlek som bär hela vår tillvaro.
