I alla idéburna rörelser, det kan till exempel vara en kyrka eller ett politiskt parti, finns det alltid en spänning mellan de som söker bevara rörelsens egenart och de som vill öppna sig mot dem som rörelsen ser som ”sina andra”, de som står utanför rörelsen och som man definierar sig i förhållande till.
För oss som lever i den ekumeniska rörelsen är detta så självklart att vi inte tänker på det. Vi möter företrädare från olika kyrkotraditioner som är mer eller mindre öppna för andra traditioner och mer eller mindre benägna att låta sin egen tradition utmanas av andra. Ibland anar man att de man möter vill vara mer öppna än de är, men de behöver gå en balansgång för att ha kvar förtroendet från dem man representerar.
Att det finns sådana spänningar är alltså ofrånkomligt och det hjälper varken att sucka eller himla med ögonen åt dem. Om vi verkligen menar det vi säger när vi talar om mångfald och inkludering så är det lika bra att acceptera att där människor samlas kring en gemensam värdegrund där kommer det finnas spänningar av dessa slag.
För mig handlar kristen tro om hur Gud i Jesus Kristus blir människa, det vill säga blir del av det som Gud söker gemenskap med. Detta är Jesu Kristi sinnelag, det evangeliska sättet att förhålla sig till det annorlunda. Kristen tro handlar om kärlek, att Gud sträcker sig ut och vill omfamna dem Gud vill ha gemenskap med. Det är ett tecken på Guds stora och generösa gästfrihet.
Men det är klart: även för mig finns det gränser för vad man kan göra som kyrkor och företrädare för kristen tro. Allt är inte OK. Problemet blir om kyrkans huvudfråga blir att dra gränser till det som inte kan accepteras. Betyder det att allt som inte går bortom någon gräns är OK?
Det viktigaste för en kristen gemenskap som vill leva nära Jesus Kristus är att i allt söka gestalta Guds kärleksfulla närvaro. Därför tycker jag att den frågan som inleder psalm 334 i Psalmer och sånger, ”Hur skall jag prisa dig min Gud”, (Arne Widegårds översättning av en text av Charles Wesley från 1743) är grundfrågan för all kristen praktik, det vill säga allt som vill vara uttryck för kristen tro och kristet liv.
Den centrala frågan för oss som kristna är inte vad får man göra, utan vad bör man göra för att så riktigt som möjligt prisa Gud. Ortodoxi betyder i grunden inte rätt lära, utan rätt ära, som mina vänner i de ortodoxa kyrkorna lär oss.
Jag tror att en kyrka som har rätt fokus som är att allt, alla ord och alla handlingar, på bästa sätt ska lova och prisa levande och treenig Gud, orkar ha en stor öppenhet för många uttryck för kristen tro och kristet liv, även de som kan verka problematiska och diskutabla. En kyrka som är djupt förankrad i sitt centrum, orkar med att det ”fransar” en aning i kanterna.
Var går då gränsen? Ja, det får avgöras från fall till fall. Men den som har att avgöra det behöver alltid tänka på det som står i Kolosserbrevet 3:14: ”Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet.”
