Det händer när vi avstår

Vi har gått in i fyrtio mycket speciella dagar, den tid då vi fastar. Livet skalas av. Söndagarnas teman i kyrkoåret stramas upp och får en särskild tyngd och ett särskilt allvar. Kyrkoåret tar sikte på korset och långfredagen och de kosmiska skeenden som dessa gestaltar. Livets allvar kommer närmare. Det spelar roll hur vi lever och hur vi förhåller oss till Gud, till tron, till Guds församling, till våra medmänniskor och till hela Guds skapelse.

Vi skall alltid vara noggranna med hur vi använder våra resurser. Vi har alltid ett ansvar som förvaltare av de gåvor Gud har gett oss men fastan är en tid då detta aktualiseras på ett särskilt sätt för oss. I den trons pedagogik som Gud har gett oss genom kyrkoåret ger fastan oss en speciell tid att fundera på livets allvar och att Guds seger över synden, döden och djävulen, de tre fördärvsmakter som förtrycker oss och förkrymper det livsrum som Gud vill ge oss, kostade Jesus lidande och korsdöd.

Guds frälsning eller Guds rike, det är samma sak, ges oss av nåd, vi kan aldrig förtjäna det och det är inte vi som breder ut eller bygger Guds rike. Men mötet med Guds förvandlande kärlek, nåd och närvaro väcker en längtan i oss, en längtan att leva i Jesu efterföljd, i kristet lärjungaskap och i helgelse. Vi vill ta vårt kors och följa Kristus, inte för att vi måste, utan för att vi vill vara där Jesus, vår mästare och frälsare, är och bli mer lika honom. Vi älskar Jesus därför att han älskar oss och skänker oss syndernas förlåtelse och evigt liv.

Som ett uttryck för detta går vi in i fastan och där vi får öva oss i att avstå och i att anta Jesu Kristi sinnelag, han som inte vakade över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss och när han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors (Fil 2:6-8).

Fastan är en intensivträningsperiod i Jesu Kristi sinnelag då vi övar oss att göra som Jesus: att avstå. Vad vi avstår från är olika från person till person, men när vi avstår upptäcker vi välsignelsen i att göra det. Genom att avstå öppnas ett rum i våra liv och det rummet vill Gud fylla med sina välsignelser. Jesus gick bort för att bereda plats för dem som ville leva i hans närhet (Joh 14:2). Vi behöver inte vara rädda för tomrummet därför att världen är skapad och skapas ständigt av Guds kärlek. Livet i sig är inte ett tomt kärl som får mening beroende på vad vi fyller det med. Livet är fyllt av mening, ljus och kärlek därför att skapelsen, liksom frälsningen, är ett utflöde av Guds kärlek. Detta upptäcker vi när vi skalar av vår tillvaro och låter livet komma nära. Det gör att det är en så rik välsignelse att gå in i fastan.

Må Gud välsigna oss under årets fasta.