Du får tro på jungfrufödelsen

Vi som lever i vår tid är barn till den intellektuella jordbävning som gick över västerlandet från 1600-talet och framåt och som vi kallar upplysningen. Det innebär att vi har en annan syn på världen, på kunskap och på vad det är att vara människa än de som levde före denna dramatiska förändring. Det finns fler exempel på hur vårt sätt att tänka förändrades av upplysningen.

Vi kan diskutera betydelsen av detta i det oändliga. Jag tror dock att man kan slå fast att vi inte riktigt kan förstå hur de som levde före upplysningen tänkte och kände. Vi lever i en så annorlunda intellektuell miljö än de så även om vi kan göra kvalificerade gissningar behöver vi inse att det finns ett gap mellan den livsvärld som vi lever i idag och den som fanns före upplysningen och detta skapar ett främlingskap mellan våra olika historiska epoker.

Detta får konsekvenser för hur vi tänker om kristen tro. Vi lever med en antik tro i moderna tider. Hur tar man till sig en tro och en tradition som formas i en tid vars tänkesätt man delvis är främmande inför?

I den religions- och kristendomskritik som vi har sett efter millennieskiftet har ibland kristen tro framställts mer eller mindre som en förmodern vidskeplighet som är oförenlig med ett modernt vetenskapligt sätt att tänka. Jag tycker som alla säkert förstår att den kritiken är djupt orättvis, men jag skulle inte avfärda den som rent nonsens. Frågan är allvarligare än så.

En fråga är hur vi ser på auktoritet och vår rätt att tänka själv. Om Bibeln eller en kyrklig auktoritet påstår något är man då tvungen att lyda det om man vill hålla sig till den kristna traditionen? Hur stort är svängrummet inom kristen tro?

En utav de frågor som kommer upp gång på gång i diskussionen om kristen tro och det moderna tänkandet är frågan om hur skall vi se på de under och tecken som Bibeln berättar om. Måste man tro på det ena eller på det andra: en talande åsna (4 Mos 22:28), trehundra rävar som par i par springer med facklor och tänder eld på sädesfält, vingårdar och olivlundar (Dom 15:4–5) eller en stor fisk som kan svälja en hel människa och sedan fungera som en ubåt i tre dagar och tre nätter (Jon 2:1).

Den moderna diskussionen om mirakler inleddes med den skotske filosofen David Hume som skrev om detta i flera skrifter. Han ansåg att vi skall vara mycket skeptiska till rapporter om att något har inträffat som går utöver det som sker i normala fall.

Den här helgen uppmärksammar vi ett speciellt under som har diskuterats mycket efter upplysningen: jungfrufödelsen, att Maria blev gravid och födde Jesus utan att hon varit tillsammans men en man. Jag har många gånger fått frågan om man måste tro på jungfrufödelsen. Svaret på den frågan är nej, du måste inte tro på den för att man då skall kunna bocka av en punkt som måste vara avklarad för att din tro skall bli godkänd.

Jungfrufödelsen är inget du måste tro på men det fantastiska är att du får tro på den. För om vi skall ta kristologin på allvar, att Jesus är både människa och Gud helt och fullt då är det fantastiskt att få tro att detta gäller hela Jesu person, inte bara hans själ och intellekt, utan även hans kropp. Om vi inte tror att det var ett under, ett gudomligt ingripande, som biologiskt skapade förutsättningarna för att Gud skulle kunna bli människa då bli inkarnationen något som bara sker genom Jesu intellekt, som bara förvandlar hans skäl och ande.

Men Guds inkarnation i Jesus Kristus handlar just om att Gud blir kött, att precis denna bräckliga kropp som vi människor har är en kropp av samma slag som den kropp Gud själv antog när Gud en gång blev människa. Hur gick det till? Kan vi förklara det? Nej, det är ett mysterium. Vi varken kan eller skall förstå det. Men vi inbjuds att tro på det, vilket betyder att vi får fästa vår tillit till det. Ett mysterium skall vi inte förstå eller förklara utan det är något vi får vila i, meditera över och vara glada för.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se