Vad är det värsta som skulle kunna hända dig? Och motsatsen: Vad är det mest underbara som du kunde tänka dig att få vara med om? Tänk dig nu att du var med om det värsta som kunde hända och därefter hände det mest fantastiska som kunde hända dig och när det mest fantastiska hände så inser du att det fantastiska aldrig hade hänt om inte det värsta som kunde ha hänt hände tidigare. Den värsta händelsen ledde till att det bästa blev av.
Denna tankelek gestaltar vad den kristna försoningstanken i grunden handlar om. Jag har ägnat en hel del tid åt att fundera på vad man teologiskt kan säga om försoningen. En av mina lärare på teologiska seminariet på Lidingö, Runar Eldebo, tipsade mig om böcker om försoningen jag kunde läsa för att fördjupa mig i frågan. Det var häftigt för en nybakad teologistudent att få en sådan möjlighet att fördjupa sig. Jag skrev en bok om försoningen tillsammans med Sofia Camnerin, Försoning behövs, som kom 2012.
Så jag är inte främmande för att diskutera den kristna försoningslärans teologiska subtiliteter, men samtidigt behöver man ta in mysteriet på ett enkelt sätt. Vad försoningen handlar om är att Gud förvandlar besvikelser, sorger och katastrofer till glädje, lycka och ljus. Gud kan vända det onda till något gott eller med orden från 1917:års svenska översättning: Gud har tänkt det [onda] till godo (1 Mos 50:20).
Det finns ett uttryck på latin (teologer älskar att uttrycka sig på döda språk) som heter felix culpa och betyder ”saliga skuld”. Det ingår i den katolska påsknattsliturgin: där man säger i bönen vid påskljuset: ”O, du saliga skuld, som förtjänade en sådan Frälsare!”.
Många teologer har svårt för detta uttryck. Kan man säga att syndafallet var värt allt elände med tanke på försoningen och frälsningen som vi har i Jesus Kristus? Jag vet inte ens om det är möjligt att besvara den frågan. Hur mäter man sådant?
Själv älskar jag uttrycket om den saliga skulden i den katolska påsknattsliturgin. Inte så mycket för att den bärs av tunga teologiska argument utan som ett uttryck för gudstillit. Jag är glad över att få finnas till som människa i Guds värld och i den glädjen ryms teologiska uttryck som kanske inte alltid har total intellektuell täckning. Tron är mer, mycket mer, än teologisk reflektion.
Det viktiga är att veta att det är just så. Teologin har något provisoriskt över sig. Med ett uttryck från en av mina favoritfilosofer, italienaren Gianni Vattimo, kan man kallade för en svag, en sprucken eller en sårbar ontologi. Ontologi betyder läran om varandet. En svag ontologi är en tanke om vad det är att finnas till som inte är färdig och sluten inom sig själv, utan öppen för att utmanas och korrigeras.
Då blir teologin inte monologisk. Den yttrar inte satser som andra ska ansluta sig till utan den blir en prövande övning, en tillitsfull lek där man prövar att tolka livet inför ansiktet på levande Gud.
Jag instämmer i bönen om den saliga skulden, inte som en trossats som alla ska stämma in i, utan som ett uttryck för den enkla gudstillit som bär min tro bortom alla teologiska spetsfundigheter.
