Hela jorden är full av Guds härlighet

Soluppgång vid havet

Bibeln har ett intressant sätt att beskriva tillvarons rumslighet. Man skiljer på himlen och jorden. Vi möter det till exempel i Herrens bön i Matteusevangeliets sjätte kapitel där vi uppmanas att be: ”Låt din vilja ske, på jorden såsom i himlen” (v 10). I Uppenbarelseboken finns denna uppdelning mellan himmel och jord med som ett genomgående tema. Det är som om hela boken utspelar sig på två olika våningar: himlen och jorden.

Det är lätt att få en hierarkisk bild mellan dessa våningar. Himlen finns ju över jorden och där sker Guds vilja konstaterar vi i Herrens bön och ber att det även skall vara så här på jorden. Himlen kallar vi den plats vi tror att vi kommer till när vi har dött.

I många fromma sånger som man satt rörelser till pekar man uppåt när man sjunger Gud: ”För Gud är allas pappa” sjunger vi i en text av Lars-Åke Lundberg och pekar uppåt, mot himlen, när vi sjunger ordet ”Gud”. Det är lite paradoxalt eftersom Gud ju inte finns mer ovanför oss. ”Ovan där” finns moln, flygplan och längre ut en rymd med himlakroppar stjärnor och galaxer. Men vi pekar ändå uppåt, liksom vi talar om soluppgångar även om vi alla vet att solen inte går upp utan det är jorden som roterar kring sin egen axel.

Problemet med distinktionen mellan himmel och jord är att vi i västerlandet är så påverkade av det hellenistiska sättet att tänka där man skiljer mellan ande och materia och där det förra är fint men det andra skulle vara fult och mindre värdefullt. Den materiella världen, den värld vi upplever med våra sinnen, skulle vara någon form av ett fängelse som den finare anden fastnat i men som egentligen hör hemma någon annanstans. Man kan tro att Filipperbrevet bekräftar denna föreställning när vi läser att ”[v]årt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss” (Fil 3:20).

Men jorden är ingen lägrestående del av Guds skapelse. Den är just Guds skapelse. Det materiella är inte något fult som vi skall befrias ifrån. Detta visas klart i Jesaja 6:3, där det slås fast att Gud, Herren Sebaot, är trefalt helig, står det också att hela jorden är full av Guds härlighet. Man kunde tänka sig att en bibeltext som berättar om Guds stora helighet skulle betona skillnaden mellan Gud och den värld vi lever i, men tvärtom den berättar om jorden som en plats som är full av Guds närvaro.

På det sättet kopplar biblisk skapelsetro samman glädjen över Guds skapelse med Guds helighet. Guds helighet är inte något som separerar Gud från skapelsen utan tvärtom är det den som gör att Gud engagerar sig i sin skapelse och öser goda gåvor över den och då fylls verkligen hela jorden av Guds härlighet.

I Psaltaren läser vi: ”Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du skapat” (Ps 104:24). Senare i samma psaltarpsalm läser vi att när Gud sänder sin ande då skapas liv och Gud gör värden ny (v 30).

Gud öppnar sin hand och stillar allt levandes hunger står det i Psaltaren 145, vers 16. Just den psalmen är en av mina favoritpsalmer. Den talar på ett så härligt sätt om Guds omsorg. Det betyder inte att den psalmen skulle vara oproblematisk. Att påstå att Gud stillar allt levandes hunger är provocerande i en värld där människor hungrar och svälter.

Ändå kan vi ta till oss den gudstillit som Psaltarens 145:e psalm är ett uttryck för. Som kristna tror vi att Gud har skapat hela tillvaron och att skapelsen är ett utflöde av Guds kärlek. Varje gång vi får syre i våra lungor, får äta oss mätta, dricka oss otörstiga, sätta på oss sköna kläder eller möter medmänniskors omsorg får vi ta emot den kärlek som Gud vill skänka oss. Hela jorden är verkligen full av Guds härlighet. Vi får tro att allt det som gör oss glada och får oss att känna att våra liv som människor är behagliga är Guds gåvor till oss och tecken på att Gud har omsorg om oss.

Därför behöver Guds kyrka vara en profetisk röst för allt som värnar livet och stå emot allt som hotar det. Förtryck, förnedring, exploatering, orättvisor, bristande omsorg om jordens klimat och biologiska mångfald, allt sådant behöver kyrkan tala emot, därför att vi tror att jorden är en plats som är full av Guds härlighet och allt det som hindrar människor från att uppleva det är fel, det är något tragiskt som inte borde ske och ändå sker det. Så tragiskt. Så synd. Att himlen och jorden hör ihop i det bibliska sättet att tolka tillvaron ser vi inte minst i de ord som talar om de nya verkligheter som Gud skall skänka oss. Då är både himlen och jorden ny (2 Pet 3:13, Upp 21:1). Det är inte så att det bara är jorden som behöver förnyas inför att Guds rike skall komma till oss i sin fulla kraft. För att skapelsens härlighet skall bli fullständig behöver både himlen och jorden förvandlas och förnyas. Till dess får vi glädjas över den härlighet som jorden redan nu är full av och som vittnar för oss om Guds kärlek till oss.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se