Hur skall jag prisa dig min Gud?

En person med utsträckta händer som prisar Gud

Veckans fredagstanke börjar där förra veckans slutade, i frågan som inleder psalm 334 i Psalmer och sånger: Hur man bäst skall prisa Gud. Det är en fråga som får mig att tänka på ordet ortodoxi. Det är ett ord som är förknippat med de österländska och med de orientaliska kyrkorna, men som betyder renlärig. Vi kallar till exempel en period i Svenska kyrkans historia för den lutherska ortodoxin.

När vi hör ordet renlärig tänker vi ofta på det som ett dogmatiskt staket. Något är innanför eller utanför, godkänt eller icke godkänt. Det märkliga med det sättet att tänka är att då blir allting antingen bra eller dåligt, som om frågan om renlärighet är som en strömbrytare som bara har två lägen. Men det vi gör i kyrkan som uttryck för vår tro kan ju vara mer eller mindre bra eller mer eller mindre dåligt.

Men det är här vi får en hjälp av frågan som inleder psalm 334. Ordet ortodoxi betyder egentligen ”rätt lovprisning” och det tycker jag sammanfattar väl vad Gud har kallat oss som enskilda och som samlad världsvid kristenhet till, nämligen att lovprisa Gud. Då tänker jag att allt vi gör i kyrkan gör vi som en respons till det Gud har gjort för oss. Det är Gud som har initiativet:  Vi älskar därför att Gud först älskade oss (1 Joh 4:19).

Jag tänker mig att allt som stärker människors tillit till levande och treenig Gud är en riktig lovprisning. Det är när kyrkan verkar så att människor börjar lita på kyrkans evangelium, det glada budskapet om Guds kärlek till oss i Jesus Kristus, då är kyrkan ortodox, då lever den ut sin tro.

Vittnesbörd, tjänst och gemenskap, eller på nytestamentlig grekiska: martyria, diakonia och koinionia (vi teologer älskar att uttrycka oss på döda språk) brukar vi ange som tre ledord i vad kyrkan skall göra för att uppfylla sitt uppdrag att leva i Guds mission.

Ibland tänker vi att dessa begrepp handlar om olika delar av kyrkans verksamhet. Ibland ägnar vi oss åt det ena och andra gånger åt något annat. Jag ser de begreppen hellre som olika dimensioner av kyrkans verksamhet. Allt vi gör i Guds kyrka är vittnesbörd, tjänst och gemenskap. Det hör alltid ihop. Olika uttryck för kyrkans liv har olika tyngdpunkter, men allt vi gör i kyrkan hör ihop i Guds mission.

För mig har alltid tjänst, diakoni, haft en särställning bland dessa tre, missionens grundbegrepp. I några av Bibelns mest centrala kristologiska texter beskrivs Jesus som tjänare. Jag tänker på Jesaja 53 och Filipperbrevet 2:5—11. Men gemenskap är naturligtvis också viktigt. Vi kan bara vara avbilder av treenig Gud i gemenskap. Att förkunnelse, evangelisation, är centralt säger väl sig självt.

Kyrkan behöver se på sig själv och pröva sig utifrån sin kallelse att leva i Guds mission, Missio Dei, (ett dött språk igen, latin den här gången). Missionen har alltid tre dimensioner. När kyrkan i sin förkunnelse, sin tjänst och sin gemenskap gestaltar Guds kärlek då lever den Guds mission, då är kyrkan förlängningen av Guds inkarnation i Jesus Kristus (Joh 20:21).

Då är allt kyrkan gör mission, d.v.s.  vittnesbörd, tjänst och gemenskap, en kristen närvaro på den plats, i den tid och i det sociala sammanhang som Gud planterat den i. Då kan kyrkan stämma in i en annan älskad psalmrad: ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära” (av Christer Hultgren, nr 336 i Psalmer och sånger). När hela kyrkans liv är en lovsång, då är kyrkan ortodox, då prisar den Gud på ett riktigt sätt.

Nu tar fredagstankarna en paus resten av året. Efter nyår hoppas jag kunna fortsätta dela teologiska reflektioner här på Equmeniakyrkans webbsida.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se