Joh 1:1
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.
Orden som inleder Johannesevangeliet har fascinerat mig och många andra. Ordet, grekiskans logos, ett av Johannesevangeliets många ord för Jesus Kristus, har alltid funnits, berättar evangelisten, och det har alltid funnits hos Gud. Och sen är det som att evangelisten måste skynda sig att lägga till en sak för att det inte skall råda någon missuppfattning: Ordet som alltid funnits hos Gud var Gud och inget annat.
”Jag tänker, alltså finns jag till” skrev Rene Descartes. För övrigt skrev kyrkofadern Augustinus ungefär samma sak drygt tusen år tidigare, men det är en annan historia. Descartes idé om ett stabilt subjekt som egentligen kan tvivla på allting, utom detta enda, sin egen existens, har blivit en grundbult i det västerländska sättet att förstå och tänka om världen. Utgångspunkten för vårt sätt att tänka är att vi alla är fria och oberoende subjekt som själva väljer sin egen väg, sina uppfattningar, sina övertygelser, sina preferenser med mera. Jag bestämmer över mig själv.
Men vi lär oss mer och mer att ett subjekt inte kan finnas till utan en omgivning. Om subjektet skall kunna ”upptäcka” sin egen existens behöver den ha en omgivning, något man skiljer ut sig ifrån, något som inte är jag. Det är först då man kan relatera till något annat som man blir varse sig själv. Subjektet finns inte i sig själv utan med sin omgivning. Verkligheten uppstår i relationen.
Idén om det ensamma subjektet har påverkat hur vi tänker om Gud. Ibland tänker vi om Gud som ett ensamt subjekt som finns i någon avlägsen transcendent himmel. Ibland kanske vi rent av tycker lite synd om Gud som är så där ensam. Men idén om den där ensamma guden är en modern västerländsk idé. I Bibeln är Gud alltid omgiven av en himmelsk härskara (Jes 6, Upp 4–5). Gud har aldrig varit ensam.
Tanken om att Gud inte är ensam fördjupas i den kristna tanken på Guds treenighet, att Gud är en och tre på en och samma gång. Hur kan ett vara lika med tre? Det kan det inte inom ramen för ett instrumentellt upplysningsförnuft. Treenigheten är inget man förstår eller greppar. Det är ett mysterium som vi får leva í, meditera och glädjas över.
Vi tror att Gud är kärlek (1 Joh 4:8). Kärlek bygger på en relation, kärleken söker den andre, den älskade. Därför är mångfalden, eller trefalden, i Guds väsen en del av Guds kärleks mysterium. I den gudomliga kärleksgemenskap som treenigheten är finns alltid relation.
Ordet, det som fanns i begynnelsen hos Gud, är i grunden något kommunikativt. Ett ord är något som kommuniceras. Det är genom att Guds ord som världen ständigt blir till. Ordet skapar och utan det blev ingenting till av allt det som finns till. Skapelse sker genom Guds Ord.
Guds Ord är också Jesus Kristus, vår frälsare och befriare. Skapelsen och frälsningen är båda utflöden av Guds kärlek, en kärlek som genom att kommunicera söker de andra, de älskade. Gud är kärlek och kärlek är Gud. Gud har alltid varit relation. I begynnelsen var relationen.
