Invandraren

Händer som ger en klase med vindruvor

”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten.
Jag är Herren, er Gud.”

3 Mos 19:33-34

Något som gjort mig och andra upprörda är när vi hört hur utryckningsfordon inte kommit snabbt fram till dem som de skall undsätta därför att människor stått i vägen med sina mobiltelefoner i högsta hugg och filmat. Hur kan människor stå och se andra vara i nödsituationer och inte engagera sig i deras undsättning utan måna om sig själva och möjligheten att få en spännande film i sin mobil?

Jag tänker på detta när jag hör företrädare för Sveriges tre största riksdagspartier kommentera situationen vid gränsen mellan Turkiet och Grekland. Det viktiga för dem tycks inte vara att fundera på hur vi bistår människor i nöd som flytt för sina liv, utan att Sverige inte skall hamna i samma situation som under den s.k. flyktingkrisen hösten 2015.

Hur kan man? Varför är inte ryggmärgsreflexen att man först måste hjälpa människor i nöd och när det akuta nödläget är avvärjt då, först då, kan man fundera på vad som är klokt att göra på sikt. Vad har hänt med humaniteten och medmänskligheten? Sverige och världen behöver modiga och kloka politiker som uppmanar oss att öppna våra hjärtan och som vågar ropa: ”Mitt Europa bygger inte murar!”.

Visst kan det bli problem med invandring. Integration har aldrig varit lätt. Det är lätt att känna sig ovan och osäker inför det som upplevs det som är främmande. Då kan man bli rädd. Som många kloka tänkare har lärt oss genom historien har vår rädsla inför det vi uppfattar som främmande sin grund i att delar av våra egna personligheter är främmande för oss själva. I vår tillvaro där vi lever utdrivna ur paradiset blir vi människor främmande inför andra och till och med för oss själva. Detta är en del av den ondska som kyrkoårets texter och teman under fastan hjälper oss att bearbeta. Det är jobbigt att möta de okända. Men de svårigheterna går att övervinna, framför allt om det handlar om att rädda liv.

Ovan finns ett citat ur Moseböckerna. Där står det också:

”När du har plockat druvorna i din vingård skall du inte göra någon efterskörd utan lämna det som är kvar åt invandraren, den faderlöse och änkan. Kom ihåg att du själv en gång var slav i Egypten. Därför ger jag dig denna befallning att följa.”

5 Mos 24:21-22

Det är ett ord som talar om livet som en övning i tillit, tillit till Gud. Var barmhärtig, generös och gästfri. Gud ser till dina behov.

När man avstår från det extra man kunde få genom att göra en efterskörd i vingården, då blir det rum för de andra, de som inte har en vingård att skörda. Istället för att projicera din rädsla för dem du inte känner på de som är främmande, skall du projicera din egen sårbarhet. Du har själv en gång varit utsatt och du kan bli det igen.

I fastan avstår vi för att söka Gud genom att ge Gud möjlighet att fylla de rum som uppstår i våra liv när vi avstår. Visst kan vi i det rika Europa avstå för att människor som flyr från våld och förtryck skall få rum. Gör vi det tillsammans blir det inte ett stort jobb. Vi skulle må så mycket bättre om vi såg att vi faktiskt gör en skillnad.

Jag älskar Ylva Eggehorns psalm ”När livet inte blir som vi har tänkt oss”. Där sjunger vi i refrängen:

Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till.

Men tilliten som Kristus vunnit åt oss är större än all makt och ondska vill.

Så är det. Är man barmhärtig kommer man någon gång bli lurad, alltid minst en gång till. Men ändrar det något i grunden när vi lever i Guds värld och får lita på Guds nåd och förvandlande kärlek? De är större än alla makter och all ondska. De besegrar till och med döden.

/Arne Fritzson, Teologisk sekreterare, Equmeniakyrkan