Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp, jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim, ty jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er. Jag kommer inte med skräck.
Hos 11:9
”Jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig” kan vi läsa i Andra Mosebokens tjugonde kapitel. För många har detta blivit en nyckelmening hur de har förstått den gudsbild som förmedlas i Gamla testamentet. Man kan höra folk säga att Gamla testamentets Gud är hård och dömande, till skillnad från gudsbilden i Nya testamentet.
Det man gör då är att man jämför de textpartier som verkar ”värst” i Gamla testamentet med de som förefaller som det mest kärleksfulla i Nya testamentet. Detta är väldigt orättvist mot Gamla testamentet. Man skulle kunna visa motsatsen om man valde andra bibelställen.
För saken är den att det inte finns en teologi i Bibeln, inte heller finns där två, en gammal- och en nytestamentlig, utan flera. Teologi, det vi människor säger om Gud är ett styckverk, präglad av våra mänskliga begränsningar. Detta gäller även Bibeln. Eviga sanningar kan inte kommuniceras inom tidens gränser (2 Kor 12:4).
Citatet ur Hoseas bok ovan är ett av mina favoritbibelord. Jag fastnar för att det som hindrar Gud från att komma med skräck, att ge fritt utlopp åt sin flammande vrede, är just det faktum att Gud är just Gud, den helige mitt ibland folket. Gud är den nåderika vars nåd vara för evigt som det står på flera ställen i Bibeln, till exempel på fem ställen i Psaltaren 118.
Men hur var det då med det där i Andra Mosebok 20 om att straffet för fädernas skuld drabbar barnen intill tredje och fjärde led. Ja, det märkliga med den versen är att många som citerar den utantill slutar att citera där men den meningen i Bibeln slutar inte där. Den fortsätter och då står det: ”men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud”.
Poängen med versen är skillnaden mellan skuldens konsekvens som inte varar längre än till tredje eller möjligen fjärde led i kontrast till godheten som är oändlig, som visas mot tusenden släktled. Det är kontrasten mellan, tre och fyra å ena sidan, och tusenden, å den andra, som den bibeltexten handlar om. Så stor är skillnaden mellan det straff som Gud inte håller tillbaka och den nåd och den kärlek som Gud visar oss.
Det finns ganska många jobbiga ställen i Bibeln om hur Gud straffar konsekvenser av människans synd. Jag läser dessa som uttryck för att Gud tar ansvar för sin skapelse. Gud har skapat oss och vår värld och i den här tillvaron drabbas vi av elände som en konsekvens av att hela världen är fallen i synd.
Gud har inte gett världen en massa bomullstussar som gör att vi som människor inte skadas av det elände som vi själva eller några andra ställer till med. Om vi ställer till det så kommer inte Gud farande som en god fe som med ett trollslag ställer allt till rätta. Konsekvenserna av våra misstag kan drabba kommande generationer. Men detta är marginellt i förhållande till Guds godhet och nåd. Så är det därför att Gud är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland oss och helige Gud kommer inte med skräck utan med kärlek och nåd, därför att Gud är kärlek, godhet och nåd alltigenom och vill att vi som han har skapat till sin avbild skall ha liv, liv i överflöd (Joh 10:10).
