Kärlekens makt

Hjärta på ett snöre

Gud råder: allt skall under honom bli lagt med kärlekens makt.

N. F. S. Grundtvig (översättning E. Liedgren) Psalmer och sånger, nr 258, vers 1.

Jag älskar psalm 258 i våra ekumeniska psalmböcker. Både melodin, komponerad av Strängnäsbiskopen och den kände teologen Gustaf Aulén, och texten av N.F.S. Grundtvig, den danska folkkyrkoteologen, folkbildaren med mera, är så fantastiska.

Raderna i psalmen är mättade på teologiskt innehåll. Jag ryser alltid när jag sjunger eller läser texten och frågar mig hur det är möjligt att en enda psalm rymma så mycket och så god teologi. När jag jobbade i församling och arbetade regelbundet med att välja psalmer till gudstjänster frågade jag mig många gånger hur ofta kan man sjunga den psalmen utan att den blir uttjatad. Alla kanske inte tycker lika mycket om den som jag gör.

Den sista raden i första versen, citerad ovan, är kanske den rad i en psalmtext som har gett mig flest teologiska tankar av alla rader i alla vackra och intressanta psalmer. Om jag någon gång skulle skriva en troslära så skulle den raden kunna bli bokens titel. Det är inget jag planerar, men man vet aldrig.

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden” säger Jesus (Matt 28:18). Tror vi på det? Har Jesus verkligen all makt med tanke på hur världen ser ut inte minst nu med den pågående coronapandemin? Kan vi verkligen tro att Gud är allsmäktig som vi säger i de kristna trosbekännelserna?

Mitt svar på den frågan är ett oreserverat ”Ja.”. Jag tror att allmakt ligger i gudsbegreppets kärna. Att tala om ”en icke allsmäktig gud” är för mig som att säga ”en gift ungkarl”. Det kan liksom inte finnas tänker jag. Men det är klart att tänker man så får man en massa problem.

Det första man behöver säga är att allmakt inte är detsamma som allorsaklighet. Att Gud har all makt betyder inte att allt som sker är Guds vilja. Gud styr inte världen på det sätt som dockspelare styr sina marionettdockor.

I trosbekännelserna kopplas allmakt till första trosartikeln, den som talar om Gud som hela tillvarons skapare. Den kopplingen finns av goda skäl, för om kristen skapelsetro betyder någonting så betyder den åtminstone att världen finns därför att Gud vill att den skall finnas. Vi och hela världen finns därför att Gud genom sin skapelsehandling aktivt har valt att vi skall finnas.

Coronaviruset, digerdöden, tsunamin 2004, förintelsen, krigen på Balkan och all annan djävulskhet och ondska hade Gud kunnat förhindra genom att låta bli att skapa världen. Jag tror att Gud är en kompetent skapare. Gud visste vad hen gjorde när hen skapade världen och vilka konsekvenser det skulle få, goda såväl som onda. Gud har ett ansvar för allt som finns därför att Gud en gång tog beslutet att tillvaron skulle finnas med sin enorma mängd av godhet och skönhet men även med så brutalt mycket ondska.

En del är så måna om att Gud skall ha en moralisk integritet att de väljer att säga att Gud saknar allt ansvar för sakernas tillstånd. Gud skulle sakna både ansvar och inflytande. Men då förvandlas Gud till en transcendent, bortomvärldslig, snuttefilt. En sådan tro gör Gud tämligen ointressant.

Gud som uppenbarar sig i Bibeln och kristen tradition tar ansvar för sin skapelse genom att i Jesus Kristus inkarneras, blir människa, och delar mänsklighetens villkor, inklusive vårt lidande och vår död. I Jesus Kristus sträcker treenig Gud ut sina räddande och befriande händer mot mänskligheten och säger metoo, jag också. Jag, Gud, den som skapar och ständigt uppehåller tillvaron, delar alla era villkor.

Så visar Gud, som är kärlek (1 Joh 4:8), sin makt, kärlekens makt. Det är en makt som inte kommer uppifrån, som inte styr och domderar utan som kommer underifrån, en makt som bär, älskar och befriar. En sådan tro löser inte lidandets problem, men kanske gör den att vi kan stå ut med att just en sådan lösning saknas. Kanske är det vackert så?

Jag tror att Gud en gång skall besegra all ondska. Då skall alla tårar torkas från våra ögon (Upp 21:4). Då blir Gud allt, överallt (1 Kor 15:28). Så visar Gud sin allmakt någon gång i den framtid som vi som kristna får hoppas på. Det hoppet bär oss här i tiden när vi färdas mot Guds evighet.

/Arne Fritzson
Teologisk sekreterare