Kyrkan och skapelsen

Natthimmel med stjärnor och galaxer

”Vi tror på Gud, allsmäktig Fader, himlens och jordens skapare.” Så inleds den apostoliska trosbekännelsen, den trosbekännelse som är mest välkänd i de västerländska kyrkorna. Det innebär att vi tror att allt som finns, både det vi kan uppfatta med våra sinnen och allt annat, är relaterat till Gud.

Ibland tänker vi oss att Gud skapade en gång, i begynnelsen eller vid Big Bang, eller hur vi nu uttrycker oss, och att sedan är Guds skapelseverk avklarat. Men det är inte så Bibeln beskriver det. Enligt Bibeln skapar Gud alltid och skulle Gud någon gång upphöra att skapa så skulle tillvaron, tiden och rummet, implodera.

Allt som finns, utom Gud, är Guds skapelse och finns därför att Gud låter det finnas. Var enda gång vi får syre i våra lungor beror det på att Gud ständigt skapar syre liksom Gud skapar mat, dryck, kläder, medmänniskor och allt annat vi behöver. Varenda gång någon hälsar vänligt på oss och ger oss en bekräftelse på att vi finns i varandras livsvärldar gör hen det därför att Gud har kallat hen till detta. Gud visar sin kärlek till oss bland annat genom medmänniskors omsorg om oss.

Genom att tänka så om Guds skapelseverk ser vi att vår tillvaro är fylld av gudsnärvaro. Vi lever inte i ett tomt, kallt och ekande universum utan i en tillvaro som är fylld av mening därför att Gud finns. Ingen lever och dör för sig själv. Vi är alla hopflätade i det nät av ömsesidiga beroenderelationer som är Guds kärlek.

Men om världen är så fylld av Guds närvaro, varifrån kommer då det onda och meningslösa, lidandet och allt som gör oss besvikna. Den frågan är svår men det viktiga att säga i detta sammanhang är att Gud vill befria oss ifrån det onda. Den Gud som skapat världen, älskar världen och vill rädda den från allt ont, allt som hindrar oss från att leva det friska livet, livet i överflöd (Joh 10:10).

För att världen skall veta att Gud handlar i skapelsen och frälsningen har Gud kallat ett folk till sitt och sänt det folket i den heliga Andes kraft, Guds kyrka. Kyrkan är inte i första hand en byggnad eller en organisation, utan en organism, en levande kropp där varje människa som är med utgör en lem, en ”med-lem”, i kroppen där Jesus Kristus själv är kroppens huvud.

Kyrkan finns inte för sin egen skull utan för världens skull. Hela skapelsen väntar otåligt på befrielsen undan tomhetens välde kan vi läsa i Romarbrevets åttonde kapitel. Kyrkans budskap till världen är alltså något som allt skapat väntar på och längtar efter.

På det sättet finns en anknytningspunkt mellan kyrkans budskap, evangeliet om Guds kärlek till oss i Jesus Kristus, och den värld som vi skall bära det till. Det är precis det världen behöver, ett evangelium, ett glatt budskap om frid, hopp och att det som djupast bär vår tillvaro är kärlek.

Så Guds kyrka kan aldrig förstå sig själv, sitt väsen och sin mission, om den bara tittar på sig själv. Kyrkan får sin mening, hittar sin naturliga plats, då den ser sin roll i Guds handlande som riktad mot världen och inte inkrökt i sig själv. Efter den första pingstdagen lever vi i kyrkans och missionens tid då Guds kyrka går ut i hela världen och förkunnar evangeliet för hela skapelsen (Mark 16:15). Vår uppgift är att berätta att det finns ett svar på det världen längtar efter: att Gud som har skapat och ständigt skapar hela tillvaron också vill befria den undan det onda.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se