Lärjungaskap, efterföljelse och helgelse

Uppslagen bibel

I Equmeniakyrkans historiska DNA finns två betydelsefulla P:n: protestantismen och pietismen. Det är två kyrkohistoriska traditioner som båda har haft och har en stor påverkan på hur vi i vår kyrka förstår och uttrycker vår kristna tro.

I båda traditionerna har man haft en utmaning hur man skall förhålla sig och undervisa om förhållandet mellan tro, nåd och gärningar. En av protestantismens stora slagord var sola gratia, bara nåd. Man blir rättfärdiggjord av nåd allena. Vi kan inte göra något för att förtjäna Guds kärlek, frälsning och rättfärdiggörelse, utan de får vi ta emot som gåvor bara därför att Gud älskar oss. Detta är en viktig tanke i kristen teologi och inte minst i den protestantiska böjningsformen av den.

Men vi tänker ju ändå inte att man blir kristen utan att det skulle ha betydelse för hur vi lever våra liv. Inte minst de som finns utanför kyrkan tittar på oss kritiskt och frågar sig om vi i kyrkorna lever som vi lär.

Jesus kallar oss att bli hans lärjungar, att leva i lärjungaskap. Han säger att vi skall följa honom, efterföljelse, och att vi som lever i Guds gemenskap förvandlas genom en rörelse i våra liv som vi kallar helgelse. Dessa tre begrepp, lärjungaskap, efterföljelse och helgelse syftar i mitt tänkande inte på olika företeelser utan mera på olika sidor av samma gudomliga verklighet i våra liv.

Ibland har jag diskuterat med vänner som har kritiserat mig för att tala om denna verklighet på ett alltför aktivistiskt sätt, på ett sätt som gör nåden mindre och inte är riktigt i överensstämmelse med god protestantisk teologi.

Några har sagt till mig att det viktiga är att säga att Gud är subjektet i dessa processer och att vi tar emot det bara av nåd. Då har min motfråga varit: Hur många subjekt finns det i en relation? Om vi tänker att kristen tro inte i första hand är ett kunskapsteoretiskt försanthållande, att vi tror att Gud finns, utan en kärleksrelation mellan Gud och de troende, då förutsätter det att det finns minst två subjekt i den relationen.

Vill man ge kristna dåligt samvete kan man ofta göra det genom att fråga ”Hur mycket ber du?” och ”Hur mycket läser du Bibeln?”. Det är mycket vanligt att kyrkliga tycker att de inte gör detta i den omfattning som de borde, hur mycket det nu skulle anses vara?

Men om tron är en relation då fördjupas den bara genom att man engagerar sig i den. Det finns ingen genväg till en fördjupad gudsrelation, liksom det är i alla mänskliga relationer. Andlig vägledning, retreater, pilgrimsvandringar är några av de möjligheter som den kristna traditionen tillhandahåller för att få möjlighet att komma närmare Gud.

Medan lärjungaskapet handlar mera om att lära sig av mästaren så avser efterföljelsen att gå i hans fotspår, att ta på sig sitt kors och följa honom (Mark 8:34). Det handlar om att leva ett uttömmande liv med Jesu Kristi sinnelag (Fil 2:5–11). Helgelsen handlar om den inre förvandling som helig Ande utför i oss så att vi alltmer blir avbilder av levande och treenig Gud.

Man blir aldrig färdig som kristen, i alla fall inte i detta liv. Kristen tro är en resa, en process som förvandlar oss. Så är det att möta kärlek och det är det som kristen tro djupast sett handlar om.

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se