Nåd och sanning

Hur tänker du dig förhållandet mellan nåd och sanning? Jag tror att en del tänker att det finns en spänning mellan dem.

Observera

Denna text publicerades första gången den 15 maj, 2020. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14).

Jesus, Ordet med stort O i kristen troslära, blev människa, visade sin härlighet och var fylld av nåd och sanning. Hur tänker du dig förhållandet mellan nåd och sanning? Jag tror att en del tänker att det finns en spänning mellan dem. Att visa nåd är lite grann som att tumma med sanningen, att låta ”nåd gå före rätt”. Nåden gör att man ser mellan fingrarna. Nåden är mer barmhärtig än sanningen.

Det är inte fel att tänka så men jag tror att det finns ett annat sätt att tänka om förhållandet mellan nåd och sanning. Jag tror att den djupaste sanningen om oss alla är att vi är älskade av Gud och i den kärleken finns den nåd som visar den djupaste sanningen om oss. Nåden är inte något som bortser från sanningen utan som älskar fram det som djupast sett är sant om oss alla. I ljuset av Guds nåd behöver ingenting döljas. Där får vi finnas med allt vi är, våra gåvor och våra tillkortakommanden, vårt självförakt och vårt självförtroende.

”Nu skall jag säga dig ett sanningens ord” säger man ibland. Det låter nästan som något hotfullt. Ibland tror vi att det finns en sanning som är obarmhärtig i det att den avslöjar sakernas tillstånd. Är sanningen något vi behöver vara rädd för?

”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria”, säger Jesus (Joh 8:32). Ibland tänker vi att sanningen inte har med etik att göra. Någonting är sant rätt upp och ner, alldeles oavsett om du gillar det eller inte. Men det är inte ett bibliskt sanningsbegrepp. Det som djupast sett är sant om oss, det är det som är befriande på djupet. Sanningen är en gåva vi får. Den djupast sanningen är att vi alla bärs av Guds nåd.

Det poetisk mest vackra ord jag vet om sanningen i Bibeln står i Psaltaren: ”Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning” (Ps 86:11). I Bibeln möter vi ett rumsligt sanningsbegrepp. Sanningen är en miljö vi kan vara i. Vi kan vandra i sanningen. Sanningen är också något vi kan möta. Jesus säger att han är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6). Vi möter sanningen om oss, om Gud och om hela tillvaron när vi möter Jesus.

I mötet med Jesus får vi ett befrielsens rum där vi av nåd får möta den djupaste sanningen om oss alla: att Gud älskar oss och att Gud är kärlek (1 Joh 4:8). Genom sin försoningsgärning skapar Gud ett rum för oss (Joh 14:2). Där är vi älskade och där är vi befriade. Där får vi vara av nåd och där blir vi som allra mest sanna.

Nåden är inte något som ser bort från sanningen. Tvärtom är det nåden som gör att den djupa sanningen framträder. Om man någon gång framkallat bilder i ett mörkrum, det gjorde man en gång i tiden, så vet man framkallningsvätskans effekt på fotopapperet verkade vara något i det närmaste magiskt som gjorde att ett fotopapper förvandlades från ett vitt tomt ark till en bild. När vi stod där i mörkrummet och såg hur en bild långsamt växte fram ur pappret som något som fanns i pappret men som endast framkallningsvätskan kunde få att framträda. Jag tänker mig att Guds nåd är som en framkallningsvätska som gör att det djupaste i oss, Guds avbilder, framträder.

Nåd heter gratia på latin. Från det ordet har vi de trevliga svenska orden gratis och grattis. Det säger något om nåden. Det viktigaste i livet, kärleken, får vi av nåd, gratis, av Gud. Därför kan vi gratulera varandra till livet. Livet är en kärleksgåva som du får gratis. Så, kära medmänniska, grattis till livet. Det är det finaste du kan få. Det visar nåden som är det som tar fram den djupaste sanningen om vad det är att vara människa i Guds värld: livet är en gåva från Gud som älskar oss oändligt mycket.