”Jesus Kristus är sann Gud och sann människa samtidigt och utan sammanblandning.” Detta kan sägas vara vad kyrkomötet i Kalcedon år 451 påstod om vad kyrkan tror om Jesus Kristus, det vi kallar kristologi. Vi skall inte här avtäcka alla de lager av teologi, men också politik, som ligger bakom denna formulering. Det är ingen slump att gränsen mellan de områden där det fanns kyrkor som följde beslutet i Kalcedon och de där kyrkorna som inte gjorde detta fanns, även var sin tids politiska gränser.
Men även om vi inte i detta sammanhang kan fördjupa oss i betydelsen av Kalcedons kristologiska formel (en fördjupning som för övrigt rekommenderas till dem som har möjlighet att göra den), men jag tycker ändå att man kan meditera över den och vara glad för denna formel.
Kristen tro skulle vara lite mer begriplig om Jesus var lite mer Gud än människa. Då skulle hans mänskliga sida mera vara som ett kommunikativt hjälpmedel, men han skulle vara Gud först och främst. Eller tvärtom, om Jesus var mer människa än Gud. Då är Jesus i huvudsak en människa, en profet med extra allt, men i huvudsak en människa.
Men nu säger kristen troslära att Jesus är sann Gud och sann människa. Hur hänger det ihop? Hur kan man förstå det? Är det ens möjligt? Nej, inkarnationen är, som så mycket i kristen tro, ett mysterium. Vi kommer aldrig att begripa det. Kunskapen om Gud är för djup för oss. Den övergår våra förstånd.
Men kanske är det just därför vi kan känna en tillit till kristen tro? Om kristen tro var ett välpaketerat åsiktspaket som vi hade total koll på och som enkel kunde säga vad som är rätt eller fel, skulle vi då kunna tro att den har ett gudomligt ursprung? Är det inte just därför att dess kunskap har djup som vi inte kan omfatta som vi kan tro att den berättar en sanning för oss som vi vågar lita på i liv, i död och inför det som vi inte förstår?
Kristologin handlar om att i Jesus Kristus har Gud kommit oss nära. Vi behöver aldrig känna oss ensamma eller övergivna. Guds identifikation med oss kommer inte från en priviligierad position där ett gudomligt väsen sätter sig in i vad det är att vara människa, utan Gud blir människa med allt det som det innebär att vara just människa: till exempel sårbarhet och utsatthet.
Mysteriet om hur gudomligt och mänskligt förenas i Jesus Kristus kallar vi ibland för inkarnation som sagts ovan. Det är ett fint ord, som kan låta lite akademiskt. Men om vi tänker på vad ordet betyder blir det lite annorlunda. Ordet betyder ”bli kött”. Vi kan tänka på maträtten Chili con carne, chili med kött. Att Gud i Jesus Kristus blir människa, antar en köttslig gestalt, kan kännas lite jobbigt. Det ligger en anstöt i det.
Men så framträder Guds makt. Jesus säger om sig själv att all makt har getts honom (Matt 28:18). Men Jesu makt är kärlekens makt. Det är inte en makt som kommer ovanifrån. Det är inte en makt som styr och domderar, utan en makt som älskar och tjänar.
Det är denna gudomliga kärleks makt, som tar gestalt i ett utsatt spädbarn som vilar i en klubba och som blir en flykting, som vi samlas kring när vi firar jul. Detta är inkarnationens mysterium och den kraft som skapar hela världen och befriar oss från all ondska.
Han som tronar i sin höga himmel
Psalmer och sånger, nr 520, v 3, Eyvind Skeie i översättning av Britt G Hallqvist.
blir ett litet svagt och värnlöst foster.
Så har nådens under skett på jorden.
Du vare lovad, Kristus.
