När läste du Nehemjas nionde kapitel senast?

Valv i sten, gammal byggnad

Bibelläsare har olika favorittexter i Skriften, olika smultronställen där vi möter tankar som ger näring och fördjupning till vår tro. När vi möter sådana texter känner vi det i magen. Då är det gott att vara en bibelläsare.

Ett av mina absoluta favoritkapitel i Bibeln är Nehemjas nionde kapitel. Detta kapitel ser jag som ett gammaltestamentligt mikrokosmos. Jag vet inget annat kapitel där så mycket av Gamla testamentets historia och dess teologi är samlad i några få oerhört förtätade rader.

Jag läser regelbundet alla Bibelns böcker. Om jag skall fungera som pastor, VDM, Verbi Divini Minister, Guds ords tjänare, på det sätt jag vill så ser jag det som en nödvändighet. Jag brukar hoppa lite fram och tillbaka bland Bibelns böcker. Jag läser dem sällan i den ordning de står i Bibeln. Men det finns en del av Bibeln där jag nästan alltid i läser dem i den ordning som de står i våra Biblar. Det gäller Bibelns första sexton böcker, från Första Mosebok till Nehemja.

Dessa sexton böcker hör ihop och de senare böckerna fördjupar innehållet i de tidigare. Man behöver ha klart för sig ungefär vad som står i Tredje Moseboken tjugosex för att förstå slutet på Andra Krönikeboken, för att ta ett exempel. Det är som dessa sexton böcker är en bok och de behöver förstås i ett sammanhang.

Egentligen kan man plocka in de profetiska böckerna i det schemat så att man läser dem i sitt historiska sammanhang så att man till exempel läser Jesaja 1–39 samtidigt som man läser om de fyra kungar som regerade i Juda rike under den tid då Jesaja var aktiv och läser Hesekiel och Jesaja 40–55 då man har kommit till exiltiden. Men så ambitiös kanske man inte alltid är som bibelläsare.

För mig känns Nehemjas nionde kapitel som en present som Gud ger den som har tagit sig besväret att läsa ända dit, för det är de som har läst allt som finns tidigare i Bibeln och har det någorlunda klart för sig som förstår att uppskatta denna fantastiska sammanfattning av stora delar av den gammaltestamentliga historien.

Varför är det så viktigt att läsa Gamla testamentet? Det finns en historia som jag tycker väl illustrerar vad det är som gör att Gamla testamentet är så viktigt i den kristna Bibeln. Jag vet inte alls om den historien är sann, men den är ändå bra. Det sägs att på en bergsvägg vid en motorväg söder om Stockholm hade nån någon gång målat budskapet ”Jesus är svaret”. Det sägs att senare skrev någon bredvid detta budskap ”Vad var frågan?”.

Det är en bra fråga, för man har bara nytta av ett svar om man vet vilken fråga som svaret svarar på. Gamla testamentet är nödvändigt om vi skall förstå vilken fråga som Nya testamentet är ett svar på. Den som inte är ganska väl bevandrad i den värld som Gamla testamentet gestaltar för oss kan inte på djupet förstå Nya testamentets budskap.

I Gamla testamentet möter vi verkligheten som den är. Där finns det goda, som till exempel kärlek, hjältedåd, fromhet och vishet men också elände som till exempel slaveri, svält, sjukdomar och krig. Gamla testamentet ger på det sättet en ganska realistisk bild av det som det mänskliga livet rymmer.

Mitt i all denna tvetydighet verkar Gud. Gud uppenbaras inte som ett filosofiskt gudsbevis. Nej, Guds omsorg om oss är så djup att vi inte kommer närmare Guds helighet än vi orkar med. Som Mose får vi komma nära Gud, men ändå bara se Gud på ryggen (2 Mos 33:18–23).

Denna tvetydighet speglas på ett fantastiskt sätt i Nehemjas nionde kapitel där folkets tillit till Gud uttrycks mitt i en historisk situation som präglas av förtvivlan. Detta kommer inte utifrån ett intellektuellt argument, utan utifrån den tillit som kommer av den relation med levande Gud som folket har byggt upp under generationer och århundranden. I texten finns en ärlighet i folkets bön till levande Gud som låter oss ana djupen som kan finnas i en gudsrelation.

På grund av hälsoskäl skriver jag fredagstankar mycket sporadiskt under hösten. Jag hoppas det kommer andra tider efter årsskiftet då jag skriver mer regelbundet. Just nu vill jag önska er ett gott slut på kyrkoåret.

/Arne Fritzson