Palmsöndagen

Just nu följer vi tredje årgångens texter i vårt kyrkoår. Det gör att vi under detta kyrkoår tre gånger kommer att läsa texter om hur Jesus rider in i Jerusalem.

Dig vi lovsjunger, ärar, Jesus, det fattigas konung.

Hosianna vi nu sjunger som barnen en gång.

Du är väntad av alla, du är vår Herre, vår broder,
ingen varit och är älskad, välsignad som du.

Psalmer och sånger, nr 499 (Anders Frostenson)

Just nu följer  vi tredje årgångens texter i vårt kyrkoår. Det gör att vi under detta kyrkoår tre gånger kommer att läsa texter om hur Jesus rider in i Jerusalem. Vi läser om det på den första söndagen i advent, på palmsöndagen och på tacksägelsedagen. Blir inte det lite tjatigt? I år när vi har ett Matteusår, d.v.s. vi läser texter ur Matteusevangeliet från palmsöndagen till påskdagen, kommer vi läsa samma verser ur inledningen till det tjugoförsta kapitlet både på första advent och palmsöndagen även om evangelieboken föreslår att vi skall läsa två verser längre på palmsöndagen, till och med vers elva och inte sluta på vers nio. På tacksägelsedagen läser vi om samma händelse ur Lukasevangeliet.

Men man läser texterna i väldigt olika liturgiska sammanhang på dessa tre olika söndagar. Den första söndagen i advent firar vi att ett nytt kyrkoår. Den söndagen talar vi om att Jesus rider emot oss. Gud kommer till oss. Det är advent och vi förbereder oss för julen, inkarnationens högtid, då vi firar att Gud blir människa, blir en av oss i Jesus Kristus.

På palmsöndagen är temat att Jesus går vägen till korset, lidandets väg. Om vi är delar av folket som tar emot Jesus som kommer till oss på första söndagen i advent så är vi bland de lärjungar som följer Jesus på palmsöndagen då Jesus rider på vägen som ledder mot korset, lidandet och döden. Jesus rider inte till oss, utan bort från oss.

På tacksägelsedagen är temat lovsång och vi talar om att lärjungarna sjunger och att den sången inte kan tystna vad än fariséerna säger, för om lärjungarna slutar att sjunga kommer stenarna att ropa.

Bilden av hur Jesus rider på åsnan, folket som skär palmer och breder ut mantlar och sjunger sina hosiannarop är suggestiv. Bilden får en kraftig inneboende dynamik genom att den inleder den dramatiska veckan i Jerusalem då konflikten mellan Jesusrörelsen och det religiösa och politiska etablissemanget i landet växer till och kulminerar i långfredagens oerhörda händelser.

”Hosianna” är en bön om frälsning, om räddning och befrielse som finns bland annat i psalm 118 (vers 25) i Psaltaren. Det är en av de psaltarpsalmer jag läser oftast. Den är så mättad med starka bilder om vad det är att stå i relation till levande Gud. Det är en psalm om det trotsiga hoppet som litar på att den sten som husbyggaren ratade, just den stenen som har blivit en hörnsten (vers 22).

Världens frälsare rider inte på en stridshäst utan på en åsna, han rider inte mot en tron mitt i staden utan mot ett kors och en grav i stadens utkant. Där visar allsmäktig Gud sin makt, som är kärlekens makt, som är så annorlunda än världens makt. Det är en makt som inte styr och kontrollerar, utan som älskar och befriar. Den är till denne Gud som vi ropar ”Hosianna”, som vi ber till för att räddas, för att befrias från allt som är ont.

På palmsöndagen rider Jesus bort från sina lärjungar, bort mot lidandet, döden. Men Jesus förblir inte död utan blir en levande hörnsten och vi inbjuds att bli levande stenar i samma andliga husbygge (1 Pet 2:4-5). Vi får bli levande stenar som sjunger, som ropar till Gud om räddning och befrielse. Vi gör det för att Jesus som red  bort från oss på palmsöndagen kommer tillbaka till oss.

Det gjorde han en gång då han steg ut ur graven som lämnades tom på påskdagens morgon, han kommer ständigt till oss genom sin goda heliga Ande och en gång kommer han tillbaka i härlighet och befriar oss från all ondska. Runt honom samlas vi på palmsöndagen. Till honom ropar vi ”Hosianna, Herre hjälp oss!”

/Arne Fritzson, Teologisk sekreterare, Equmeniakyrkan