För en gammal ”missionare” som jag, det vill säga en person som jag som har sin bakgrund i Svenska Missionskyrkan, läser man den 25:e psalmen i Psaltaren med speciella känslor. Paul Petter Waldenström, som vi minns som kyrkans grundare, skrev en bok med meditationer över denna psalm, boken Herren är from, som kom första gången 1877. I denna bok kom han att skriva några av hans mest utmejslade formuleringar om försoningen i Jesus Kristus.
Waldenström var både i sin samtid och i historien mest känd för den teologiska diskussion som han gav upphov till, som kallas med det smått fantastiska ordet försoningsstriden (snacka om att blanda eld och vatten) och som har beskrivits som den mest uppslitande lärostriden i Sverige sedan striden om den Röda boken som kung Johan III på 1500-talet som ansågs var influerad av katolsk teologi.
Waldenströms teologi om Kristi försoningsgärning har ibland beskrivits som subjektiv, bland annat av honom själv, vilket kan vara något förvirrande därför att i den bok som har blivit ett standardverk om försoningen i Sverige och i hela världen, Den kristna försoningstanken av den svenske teologen Gustaf Aulén från 1930, beskriver den medeltida teologen Pierre Abelards teologi som den subjektiva typen av försoningslära. Det finns avgörande skillnader mellan hur Waldenström och Abelard beskrev den kristna läran om försoningen. Man förstår alltså inte Waldenströms försoningsteologi genom att läsa Auléns beskrivning av vad en subjektiv typ av försoningsteologi är.
När man börjar att fundera på skillnaderna mellan de olika typerna av kristna försoningsläror inser man att man hamnar i snåriga och sofistikerade nyansskillnader och då kan man undra varför Waldenström snöade in på det där, men det var inte det som Waldenström gjorde. Hans engagemang i frågan om hur Kristi försoningsgärning skulle tolkas berodde inte på att han brydde sig om teologiskt sofistikerade argument av dogmatisk natur.
Det som gjorde att Waldenström hade ett så brinnande intresse för frågan om försoningen var därför att för honom handlade den frågan om vem Gud är. Det är i ljuset av det som vi ska förstå varför just 25:e psalmen i Psaltaren inspirerade honom att skriva reflektioner som på ett så tydligt sätt gestaltade hans syn på försoningen.
Namnet på boken, Herren är from, speglade grunden för Waldenströms teologi om försoningen. Det han och Abelard var överens om var att de tog avstånd från den objektiva synen på försoningen som ofta kopplas ihop med en annan medeltida teolog: Anselm av Canterbury men kanske borde ännu mer knytas till reformatorn Jean Calvin.
För Waldenström var den objektiva förståelsen av försoningen svår att förena med tanken på att Gud är god. Om detta var en relevant kritik mot denna försoningslära kan man verkligen diskutera, men vi ska inte göra det i detta sammanhang. Jag är själv en dogmatisk teolog och gillar Waldenströms försoningsteologi men jag tycker ändå att hans argumentation för denna teologi har uppenbara brister.
Här räcker det med att konstatera att Waldenström drevs av en stark vilja att berätta om Gud som god och kärleksfull. Gång på gång i sina böcker ställer han frågan om man skulle ha förtroende för en människa som agerar på det sättet som Waldenström uppfattar att Gud gör i den objektiva försoningstypen.
I Psaltarens 25:e psalm mötte Waldenström en beskrivning av Gud som god och kärleksfull eller from som han kallade det. Detta tilltalade Waldenström och det gjorde att den psalmen fick en alldeles speciell ställning i hans, och genom det, hela Missionskyrkans liv. Den varma och tillitsfulla gudsrelation som denna psalm uttrycker speglar väl Waldenströms och Missionskyrkans fromhetsliv och tilltal.
Med detta avlutas detta läsårs fredagstankar som har handlat om Psaltaren. Alla läsare av mina fredgastankar önskas en riktigt skön sommar.
