Rymd och närhet

Närbild på man med glasögon

I vårt sätt att tänka har synen fått en särskild betydelse för hur vi tänker om kunskap.

En person som förstår något på ett bra sätt kallar vi för klarsynt. När vi får information säger vi att det är en upplysning. Våra sätt att förhålla oss till tillvaron kallar vi för tros- och livsåskådningar. När vi berättar om våra uppfattningar så förklarar vi hur vi ser på saken och när vi gör det utifrån en särskild kontext så säger vi att vi har ett speciellt perspektiv på något. Ofta säger vi hejdå till varandra med orden ”Vi ses”.

Synen är det sinne som ger oss flest metaforer för våra intellektuella förmågor. Så är det trots att de som sysslar med vittnespsykologi vet att det av våra sinnen som är minst pålitligt när det gäller minnen är just synen.

Den australiensiska teologen John Hull har skrivit intressanta böcker om just synen. Det gör han därför att han saknar syn själv. Han är blind och just därför kan han förklara för oss hur vi som seende talar om synen på ett särskilt sätt.

Men varför är just detta sinne, synen, så förknippat med våra intellektuella kapaciteter? Jag tror att det är därför att synen ger oss en känsla för rummets tre dimensioner på ett sätt som de andra sinnena inte ger. Vi kan höra, lukta eller känna att något kommer från en särskild riktning men vi kan inte fä samma känsla för världens rumslighet med andra sinnen än just med synen.

John Hull beskriver i en text hur han njöt en gång då han gick ut ur sitt hus när ett stilla regn föll och då kunde han höra hur regnets ljud förändrades beroende på var det föll. Han hörde hur det fanns bilar, trottoarer och gräsmattor. Helt plötsligt fick han uppleva att världen har ett djup.

Att uppleva tillvarons djup och skönhet kan vara fantastiskt. Vi är många som njuter av storslagna utsikter. Stora utrymmen kan fascinera oss, som till exempel att vandra i stora katedraler. I stora rum finns utrymme, dynamik och ofta en fantastisk akustik. I stora rum kan det vara lätt att vara människa. Genom synen får vi tillgång till rummet och rymden. Vi behöver ha sammanhang där vi fysiskt och själsligt får plats.

Detta märks på ordet ”förtryck”. Förtryck låter som att man inte får plats. När man är förtryckt då skaver tillvaron. Man kläms ihop på ett sätt som är begränsande. Något trycker mot oss och livet känns obehagligt.

I Johannesevangeliet säger Jesus säger om sig själv att han är världens ljus (8:12). I Matteusevangeliet säger han till sina lärjungar att de är världens ljus (5:14–16). Det är intressant att märka hur Bibelns metaforer kan vara flytande. Liksom både Jesus (Joh 14:6) och församlingen kan vara vägen, ett ord för församlingen i Apostlagärningarna, så är både lärjungarna och Jesus världens ljus.

Jesus skapar en rymd för oss där vi får vara och bli mera hela människor, för så är det i sammanhang där man känner att man få plats; där utvecklas det som är det vackraste hos oss. I hans ljus får vår tillvaro ett svindlande djup.

Men vi människor behöver inte bara rymd. Vi behöver också närhet. I ett rum där det finns rymd utan att det också finns närhet kan vi känna oss ensamma. Ibland vill vi vara ensamma och då är det OK. Men ensamhet kan också leda till att vi känner oss övergivna.

Vi behöver möta medmänniskor som fysiskt och själsligt berör oss med sin ömhet och med sin värme och som genom sitt sätt att bemöta oss bekräftar oss. Vi behöver veta att det betyder något för andra att vi finns i deras livsvärldar. Just nu under pandemins tid är det många som saknar närhet av olika slag.

När rymd och närhet finns samtidigt så upplever det mest förunderliga av mänskliga tillstånd, det tillstånd som vi kallar nåd. Där få vi vara som vi är utan förtryck och utan att känna oss övergivna. Jesus, som är världens ljus, skapar rum för oss där vi får vara. Detta rum kallar vi Guds rike. I Johannesevangeliet femtonde kapitel talar Jesus om treenigheten och säger att dessa tre personer i gudomen skall komma till och stanna hos dem som bevarar Guds ord (15–24). I Kristus finns både rymd och närhet. Det ord som bäst beskriver den kombinationen är ordet kärlek. Gud är kärlek (1 Joh 4:8). Gud bjuder oss till en livsgemenskap med sig själv där vi både får plats och får bekräftelse.

/Arne Fritzson