Kyrkans väsen är mission. Kyrkan finns till för världens skull. Kyrkans kallelse är att i ord och handling berätta för världen om att levande och treenig Gud verkar i skapelsen och frälsningen.
Ibland talar vi om missionsbefallningen och syftar på de sista verserna i Matteusevangeliet. Men detta är bara en av Nya testamentets fem missionsbefallningar. Det finns en i slutet på varje evangelium och en i början på Apostlagärningarna.
Just den missionsbefallning som finns i början på Apostlagärningarna är intressant. I första kapitlets åttonde vers säger Jesus: ”Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Kraften som Jesus talar om är Guds goda heliga Ande.
I Apostlagärningarna manifesterar sig Anden på ett särskilt sätt när församlingen går över de geografiska och etniska gränser som Jesus nämner i missionsbefallningen i första kapitlet. Genom undret på Pingstdagen får apostlarna kraft att missionera i Jerusalem och Judéen. I åttonde kapitlet läser vi hur de troende i Samarien får helig Ande när apostlarna lägger sina händer på dem. I tionde kapitlet läser vi hur Anden utgöts över hedningarna, de som varken är judar eller samarier. Anden driver Guds församling i en mission som går till jordens yttersta gräns.
Så är Andens verk i världen en förlängning av det Jesus Kristus gjorde för oss. I Kristus blev Gud människa för att Gud ville befria oss människor och hela skapelsen från all ondska. Det gjorde Gud genom att bli som en av oss, bli människa, inkarneras. Gud kommer till oss för att vi skall kunna få leva i gemenskap med Gud, omslutna av Guds kärlek.
I Kristus anpassar sig Gud till oss. Och det är det som händer i Andens verk. När Anden utgjuts i Apostlagärningarna så förändrar den församlingen, Guds kyrka, så att den kan öppnas för fler. På den första pingstdagen hör de som lyssnade till apostlarnas undervisning dem tala på sina egna språk om Guds stora gärningar. I Andens verk fortsätter Gud göra det som Gud gör i Jesus Kristus: anpassar sig till människor för att de skall kunna möta Guds kärlek och det liv som finns i Jesus Kristus, uppståndelselivet, som är starkare än allt, till och med döden.
Ibland tänker vi att Anden gör oss konstigare och mindre begripliga för vår omvärld men som pingstens under visar så är Andens riktning i huvudsak den motsatta. Anden förändrar kyrkan för att den skall vara välkomnande för människor som ännu inte mött Guds kärlek i Jesus Kristus.
En annan av Nya testamentets missionsbefallningar, den som är min favorit, finns i Johannesevangeliets tjugonde kapitel, vers 21, där Jesus säger: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Liksom Gud i Kristus blev människa för att återupprätta det nätverk av kärleksrelationer som synden, människans bortvändhet från Gud, trasat sönder är Guds kyrka kallad att förändra sig för att människor genom den skall få möta Guds kärlek i Jesus Kristus.
När vi gör det är vi inte ensamma. Vi gör det med Guds hjälp och i den helige Andes kraft. I vers 21 i Johannesevangeliets tjugonde kapitel står det att Jesus andades på sina lärjungar och sa: ”Ta emot helig ande”. På det sättet kopplar Johannesevangeliet ihop missionsbefallningen med pingstens budskap om hur Anden utgjuts. Att leva i Guds mission, Missio Dei, är att segla i Andens vind, att låta sig svepas med i den rörelse som går över hela jorden, ända till dess yttersta gräns, för att berätta för allt skapat om hur levande och treenig Gud i kärlek verkar i vår tillvaro.
