Vägen

En väg i solljus på landsbygden

Bibeln innehåller många intressanta metaforer. Några är lite roliga, som till exempel när Gud beskrivs som en bakfull soldat (Ps 78:65). Andra är poetiska, som när Gud är som ett vårregn (Hos 6:3). Så finns det metaforer som är underfundiga, teologiska eller rent brutala, som när det står att Herrens dag kommer som en tjuv om natten (1 Thess 5:2).

Vissa metaforer växlar innehåll på ett intressant sätt. Det gäller till exempel metaforen ”ljus”. Jesus säger att han själv är världens ljus (Joh 8:12) men han säger också till sina lärjungar att de är världens ljus (Matt 5:14).

Samma sak gäller om metaforen ”vägen”. Jesus säger om sig själv att han är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6). Samtidigt är Vägen ett namn på kyrkan som använts åtta gånger i Apostlagärningarna, till exempel i 9:2 och 22:4. Det säger något om språket att samma ord kan beteckna både Herren och Herrens kyrka.

Det finns även andra bruk av metaforen ”vandring” i Bibeln. Ett av mina favoritställen är Ps 86:11 där vi ber att Gud skall visa oss sin väg så att vi kan vandra i Guds sanning. Om vi tänker att Guds väg det är Jesus så ber vi att Gud skall visa Jesus för oss så att vi kan vandra i sanningen och sanningen, det är ju Jesus det med.

Så vi ber att få komma in i Jesus vilket är det som vi gör när vi döps. Vi döps in i Kristus (Rom 6:3). Kristus är en rymd eller en sfär som vi kan leva i eller som det står i Apostlagärningarna: I ”honom är det vi lever, rör oss och är till” (Apg 17:28).

I det kristna samtalet i vårt land har pilgrimstanken och pilgrimsmetaforen fått en starkare ställning de senaste decennierna. Detta speglar att vi är fler och fler som ser rörelse, utveckling och dynamik som viktiga faktorer i vår tro. Tron är inte statisk, inte ett färdigt åsiktspaket, som man tar till sig en gång för alla, utan något som utvecklas och förändras.

Tro är i första hand relation och liksom alla andra relationer så utvecklas den och förändras. Ett av den kristna trons allra vackraste ord för den utveckling är ordet helgelse. Det finns naturligtvis mycket att säga om det. I det här sammanhanget vill jag lyfta fram kyrkofadern Irenaeus tankar om det. Han beskrev helgelsen som en mognadsprocess. Som människor är vi inte fullvuxna förrän Guds rike kommer i sin fulla kraft.

Helgelsen innebär att Gud genom sin Andes kraft verkar i oss så att vi långsamt förvandlas till att bli det som är människans djupaste kallelse: att bli en avbild av Gud. Detta är något som sker i oss när vi kommer in i närvaron av levande och treenig Gud (2 Kor 3:18).

Att tron i oss inte är något statiskt, stillastående, utan en utveckling, en vandring på en väg, öppnar för att det finns plats för det sårbara i vår tro, det som behöver vårdas med omsorg och ömhet.

En annan älskad metafor i de här sammanhangen kommer från Leonard Cohens sång Anthem: den om sprickan som finns i allting, där ljuset får en möjlighet att falla in. I det som är helt och färdigt, i det som inte kan förändras, finns inga sprickor, ingen möjlighet för ljuset att komma in och förändra och överraska oss.

Men så länge vi ser vår tro som en resa, en pilgrimsvandring, då öppnar vi för Guds Ande att verka i oss, så att i ständigt förvandlas. Då kan vi möta framtiden med ett hopp. Det bästa som Gud vill göra i våra liv har inte skett ännu. Det finns ännu framför oss. Gud kommer att överraska oss. Tron och livet är ett spännande och fantastiskt äventyr. Följ med och se!

Arne Fritzson

Arne Fritzson

Teologisk sekreterare

0739-86 16 71

arne.fritzson@equmeniakyrkan.se