Vi tror på en enda helig, universell och apostolisk kyrka
Publicerat 18 februari, 2022
Tror du på kyrkan? Frågan kan förefalla dum. Man kan fråga om någon tror på Gud, tomten eller Storsjöodjuret, men kyrkan, den finns ju, eller hur.
Ändå är tron på kyrkan en del av våra trosbekännelser. Rubriken för veckans fredagstanke är hämtad ur den mest ekumeniska av alla trosbekännelser: den nicaenskas. Denna trosbekännelse fastställdes på de två första koncilierna i Nicaea 325 och i Konstantinopel 381. Denna trosbekännelse erkänns av protestantiska, katolska, österländska och orientaliska ortodoxa kyrkor.
När man läser trosläror, teologers förklaringar över den kristna trons innehåll, och kommer till den punkten där man skall utlägga innebörden av den del av trosbekännelsen som talar om kyrkan har den ofta fyra punkter, vilka är de fyra egenskaper som kyrkan har enligt den nicaenska trosbekännelsen, det vill säga
- en enda,
- helig,
- universell och
- apostolisk.
Samma uppställning ser vi i många ekumeniska dokument. Vi hittar dem också i Equmeniakyrkans teologiska grund, punkt 2, där det står:
Kyrkan är en enda, helig, universell och apostolisk. Kyrkan är en enda, vilket speglar enheten hos Gud, den treenige, med vilken kyrkan lever i gemenskap. Enhetens grund finns i Gud som Fader, Son och Ande. Kyrkan är Kristi kropp, den heliga Andens tempel och Guds folk. Den är kallad att ge uttryck för enhet inom ramen för mänsklighetens och hela skapelsens mångfald. Kyrkan är helig därför att den är skapad och utvald av Gud. Kyrkan är universell därför att den överskrider alla gränser och förkunnar evangelium för alla människor och hela skapelsen. Kyrkan är apostolisk därför att den är sänd i världen. Den vilar på apostlarnas och profeternas grund och har Kristus som hörnsten.
Det intressanta är att då man studerar texter som utlägger innebörden av dessa fyra egenskaper hos kyrkan är att de skiljer sig åt. Varken den akademiska teologin, kyrkan eller den teologiska rörelsen är överens om hur man skall tolka dessa fyra begrepp. Det behöver inte vara en nackdel. Mångfald berikar vår teologiska förståelse.
När vi i våra trosbekännelser, den nicaenska och den apostoliska, uttalar att vi tror på kyrkan så är det ett uttryck för att vi känner en tillit till Guds kyrka och den kristna församlingen. Vi tror att kyrkan inte i första hand är en mänsklig organisation utan en skapelse av Gud med en plats i Guds handlande i världen genom skapelsen och frälsningen.
När man läser om kyrkan och dess historia, dess splittring och alla dess del i världens ondska, alltifrån slaveri till dess stöd av moderna diktatorer kan man verkligen fråga sig om kyrkan är något att lita på, om den verkligen är en enda, helig, universell och apostolisk.
Men kyrkan är inget paradis på jorden. Den är inte Guds rike. Den är ett vittne om gudsrikets realitet. I kyrkan förlängs inkarnationen, Guds människoblivande i Kristus. Kyrkan är en enda, helig, universell och apostolisk, inte därför att vi som finns i kyrkan är så duktiga utan därför att Gud ger det till sin kyrka som en gåva. Den finns därför att Gud kallar oss, sitt folk, om att vitna om vad Gud gör i skapelsen och frälsningen. Vi behöver inte prestera för att vara Guds kyrka, utan vi kan prestera, leva i Guds mission, därför att vi av nåd får vara Jesu Kristi kyrka.
