Det nya normala

Jenny Dobers, regional kyrkoledare

Påskhelgen är över, men i kyrkoåret är vi ännu kvar i påsktid. Jag brukar tänka att liksom fastetiden bjuder in till att skala ner och lyssna lite extra till ”kyrie-ropen” i mitt och världens liv, så välkomnar tiden efter påsk in till att utforska påskdagens hopp, uppståndelse och lovsång.

Men i år..? Det kändes nästan obehagligt naturligt och självklart att leva sig in i skärtorsdagen – dagen då man vet att allt bara kan bli värre som Lena Bergström så träffande säger i podden Högtid https://equmeniakyrkan.se/podcast/skartorsdagen/ Och långfredagen, dagen då Jesus delar människors och skapelsens lidande, mer aktuellt än så kan man väl inte beskriva vad vi i vår tid behöver höra? Men påskdagen – kan vi tala om uppståndelse och glädje ännu, måste vi inte vänta ut ännu en tid av coronakris innan vi lyfter den delen av evangeliet?

Jag har en app (Centering prayer) som hjälper mig att hålla tidsramarna för mina tysta bönemeditationer. Varje gång jag ska börja be skickar den sedan några veckor med mig följande ord in i tystnaden: ”may we become bearers of joy.” (ung: må vi få bli förmedlare av glädje) Jag studsar varje gång. Men varje gång öppnas också något upp inom mig.

“I am living with a lot of hope” (jag lever med mycket hopp). Det är franciskanerprästen Richard Rohr som, för mig överraskande, yttrar de orden en halvtimme in i påsksamtalet med pastor Jim Wallis i podden The soul of the nation https://sojo.net/media/sunday-sermon-pandemic-fr-richard-rohr-and-jim-wallis-conversation. Inledningsvis i podden har de samtalat om hur lätt det är att misströsta när man hör om medmänniskor som blir sjuka eller mister en nära anhörig – och än mer när man följer nyhetssändningar. Så tar de upp det som präglade nyheterna i USA en tid innan påsk: att president Trump då hoppades att kyrkorna skulle öppna upp inför påsken, att han ville se dem fulla och att till påsk är det dags att starta om ekonomin igen. Wallis och Rohr konstaterar att det är en förvanskning av påskens budskap – att förespegla att påskens hopp skulle handla om att allt ska bli normalt igen.

Plötsligt ser jag artiklar och inlägg överallt om just detta, att vi inte ska räkna med att allt ska återgå till det normala. Tyska veckotidningen Die Zeit har valt ”Das neue Normal” (Det nya normala) som rubrik på sitt senaste nummer. Arundhati Roy och Naomi Klein är bara två exempel på välformulerade författare som intervjuas/skriver i DN om att vi behöver förstå att världen kommer vara annorlunda efter coronakrisen. Men som också lyckas se en strimma av hopp i detta.

Det var aldrig påskens mening och syfte att se till att allt går tillbaka till det normala efter katastrofen. Det är inte däri, i återgången, som glädjebudskapet finns. Påskens budskap om död och liv tar vår sorg efter förlorade anhöriga, kraschade företag och ekonomier, avskrivna drömmar, utsatthet för misshandlade kvinnor och barns förlorade skoldagar på största allvar. Men hur gärna vi än skulle önska lovar inte påsken en återgång till det vi uppfattade som normalt innan krisen kom. Däremot utlovar den att Gud genom Jesus kommer oss nära – och (absurt nog) talar om frid mitt i det som nu är. ”Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade till dem: Frid åt er alla”. (Joh 20:19) Och påsken talar om att det finns en väg vidare och en framtid som kommer emot oss redan nu och här, när krisen fortfarande isar våra sinnen. ”Tiden är genomsyrad av framtiden – eschaton – som fyller den med hopp” skriver Peter Halldorf i boken ”Därför sörjer jorden” när han sammanfattar den ryske prästen Schmemann.

Det är omöjligt och mycket farligt att tala klämkäckt om kriser som just nu pågår i människors privata liv likväl som i våra samhällen och i den vida världen. Det nattsvarta mörkret är på allvar – men det har inte sista ordet. Löftet att livet vunnit över döden får bäras av dem som just nu orkar för dem som just nu inte kan. Hos Gud vilar löftet alltid tryggt oavsett vad vi förmår tro.

Richard Rohr konstaterar i Wallis pod att Coronakrisen inte är planerad av Gud. Men att Gud säkert kommer använda den här tragedin. Ser vi det inte redan? säger han och exemplifierar: Människor som hjälper sina medmänniskor. Gud skakar om oss i våra prioriteringar, vår syn på vad som är viktigt. Och så de där märkliga orden: ”I am living with a lot of hope”.

Naomi Klein, som tidigare skrivit mycket om hur kriser ofta nyttjas av giriga krafter säger: ”En kris eller en katastrof behöver inte följas av chockdoktriner. De kan lika gärna ge upphov till en längtan efter något annat och på så sätt bli starten för ett mer jämlikt och hållbart samhälle.”  https://www.dn.se/kultur-noje/jag-ar-overtygad-om-att-vi-kommer-att-fa-se-dramatiska-forandringar/

Arundathi Roys text i DN är ingen skönmålning av verkligheten. Hon beskriver poetiskt och starkt hur inte minst fattiga i Indien drabbas av karantänregler. Ändå avslutar hon sin artikel i hoppfulla toner: ”Historiskt har pandemier tvingat människor att bryta med det förflutna för att i stället föreställa sig världen förnyad. Det är inte annorlunda den här gången. Vi står inför en portal, en passage mellan en värld och nästa.

Vi kan göra valet att släpa våra kadaver genom den; våra fördomar och vårt hat, vår girighet, våra databanker och döda idéer, våra döda floder och våra skyar tunga av rök. Vi kan också välja att gå genom den med lätt bagage, redo att föreställa oss en annan värld. Redo att kämpa för den.” https://www.dn.se/kultur-noje/arundhati-roy-pandemin-kan-vara-en-portal-till-en-ny-varld/

“I am living with a lot of hope.” Det är möjligt. Inte för att det är så särskilt självklart att göra det utan för att vi väljer att göra det: se hoppet.

Jenny Dobers

Regional kyrkoledare