#metoo

Publicerat 

#Metoo. Jag läser, lyssnar, lyssnar, läser och försöker ta in, sortera, agera. Sörjer över så många enskilda berättelser om utsatthet och övergrepp, ser den allt klarare kartan över strukturella problem. Varje enskild persons berättelse är viktig i sig men blir också en pixel som bidrar till den stora bilden av skev kvinnosyn. Den enorma kraft i flödet om förgripare och övergrepp drabbar. Men berör gör också allt mod och all vishet: först och främst så många modiga kvinnors berättelser, men också ord från lyhörda män, kloka ledarskribenter, analyserande vänner. Det är så mycket sagt kring #metoo, ändå kommer dagligen nya texter med smärtande historier, ärliga berättelser, kloka analyser, fördjupade insikter, nödvändig självrannsakan, välbehövlig upprättelse. Jag hade kunnat fylla ett twitterflöde med lästips, istället förblir det helt tomt. Jag vet inte var och när jag ska börja.

Som så många är jag berörd. Av egna barndoms- och tonårsminnen, alla gånger jag varit för ”snäll” för att säga ifrån, markera mina egna gränser. Av minnen av skam som orättvist ätit mig inifrån. Av insikten om alla gånger jag låtit osmakliga skämt passera.

Jag är berörd som förälder. Jag påminns om ansvaret vi har att hjälpa våra söner och döttrar till sunda självbilder och en sunt bemötande av sina medmänniskor.

Jag är berörd som pastor och ledare och våndas över hur vi än mer kan bidra till trygga miljöer.

Jag är berörd som medmänniska i en global värld. Illa berörd av ett brett spektra av sexuella orättvisor: Våldtäkter som krigsmetod, sex som valuta i vägen till karriär, pojkars o flickors på förhand givna roller.

Jag är påmind om hur stora och strukturella problemen är. Jag är skakad över insikten att sexism så ofta normaliseras i min egen förhållandevis trygga värld.

När vi på en arbetsplats, i en församling eller förening får ta emot berättelser om sexuella trakasserier får vi ett ansvar att agera. Det finns många exempel på när vi misslyckats ta det ansvaret. Också när vi tagit ansvar och gjort det bästa möjliga bär hantering av sexuella trakasserier sällan med sig känslan av lyckliga slut. I och med #metoo tror jag vi är många som bär en förstärkt önskan att som gemenskaper kunna vara tydliga och trygga nästa gång något händer.

Nej, vi har ingen anledning att slå oss för bröstet i kyrkan. Men jag känner ändå en tacksamhet över att vi inte helt yrvaket möter kraften i #Metoo. Sedan länge utbildar Equmenia föreningar och ledare i Trygga möten, en utbildning för att förebygga att barn och unga utsätts för övergrepp. Det fortsätter vi med. Har ni inte haft utbildningen i er förening på ett tag är det dags att boka in den. www.equmenia.se/tryggamoten. Kyrkorna har tillsammans i Sveriges Kristna Råd tagit fram riktlinjer vid sexuella övergrepp. Har du inte läst den, beställ den. www.skr.org/produkt/ekumeniska-riktlinjer-vid-sexuella-overgrepp-i-kyrkliga-miljoer. Equmeniakyrkan och Equmenia har tagit fram riktlinjer för förebyggande arbete mot sexuella övergrepp, använd dem: www.equmeniakyrkan.se/trygga-tillsammans.

Tillsammans med kyrkor från hela världen pågår sedan länge kampanjen Thursdays in black www.equmeniakyrkan.se/tib. Det är starkt och inspirerande att få följa med i något som startat i att kvinnor i utsatta situationer själva sagt ifrån. Att få stötta kvinnor i Syrien, Palestina och Israel, Egypten, Demokratiska republiken Kongo, Pakistan och här i Sverige.

Ibland händer det, det vi inte trodde var möjligt. Återigen får vara med om det: kraften i att vara många, att göra gemensam sak. Vid några tillfällen i historien har vi fått uppleva att orättvisa system fallit. Det har börjar med att någon eller några få sagt ifrån. Andra har hakat på och plötsligt har det varit så många att det inte varit möjligt att hejda en mur från att falla. Det vi trodde var omöjligt har ändå skett.

I #Metoo ligger en sådan kraft. Den här gången har jag inga illusioner om att någon mur kommer falla för att för alltid vara borta. Ojämlikhet och kvinnors utsatthet kommer finnas kvar. Men nog är vi många som hoppas och tror att kraften i det gemensamma kommer bidra till en tydlig förbättring.

Jenny Dobers
regional kyrkoledare Stockholm