Världen behöver frälsning och försoning

Kära ni som läser detta.
Jag skriver med anledning av en artikel i tidningen Dagen som kan ha väckt frågor. Jag skulle egentligen önska att sådana här samtal fördes vid runda bord, att vi kunde mötas och dela tro och längtan. Precis nu går inte det. Jag vill därför skriva – men hoppas att vi på olika sätt ska fortsätta samtala med varandra och mötas i ögonhöjd. Det var därför som jag och Arne Fritzson skrev en slags dialogbok om kristen tro och försoning, Försoning behövs (Verbum 2012). I boken är själva samtalet i fokus. Vi skriver om längtan, tro, om svåra erfarenheter, men framförallt om kristen tro som praktisk handling. Vi beskriver försoningens rum och om församlingen som en plats för försoning.

I all hederlig debatt ska motståndaren känna igen sig. I artikeln i Dagen kände jag inte igen mig. Där låter det som om min och Arne Fritzsons bok citeras. Inget av citaten är korrekt återgivna, inte heller det som anges som exakt citat – även det är omskrivet och beskuret.

I den här texten tar jag därför upp lite olika aspekter som kan behöva förtydligas.

Jag är pastor och arbetar som kyrkoledare för att jag tror att världen behöver frälsning och försoning. Det är därför jag också har skrivit och arbetat med just frågor om försoning. Min drivkraft är att världen behöver försoning, på alla nivåer: i relationer mellan människor och Gud, i relationer mellan människor, mellan länder.

Min övertygelse att evangeliet ska förkunnas klart och tydligt och att evangeliet är det glada budskapet om Jesus Kristus. Men läran om detta evangelium, läran om Gud (teologin) kan ibland skymma själva evangeliet. Därför måste vi arbeta med teologin, ta den på stort allvar, så att den blir just evangelium. Paulus använde en rad olika bilder (offerritualer – frälsning är en rituell rening som sker genom ett offer, syndabockstematik – frälsning innebär att synden rensas bort, juridiska bilder – frälsning är som ett frikännande i en gudomlig domstol, ekonomiska bilder – frälsning är frisättning genom en lösesumma), allt för att förklara hur Jesu död på korset tog bort det som skiljer människorna från Gud – synden (s. 95-99 i boken). I varje tid behöver vi arbeta med dessa och andra bibliska bilder så att de blir just evangelium i vår tid.

Jag tror att alla människor är syndare och skriver i boken Försoning behövs om arvsynd. Vi behöver dock göra distinktioner inom själva syndabegreppet, så att vi kan se när människor är utsatta för synd och skyldiga till synd. Med befrielseteologer hävdar jag att vi måste kunna se syndens båda sidor. Människor kan vara utsatta för synd och skyldiga till synd, samtidigt som vi alla har del i arvsynden.

Den kristna trons huvudärende är kärlek. Gud är kärlek och Guds kärlek är större än allt. Gud blev människa för att frälsa världen och återupprätta hela skapelsen. Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6) och den kristna tron sammanfattas bäst i två bibelord Joh 3:16 och 1 Joh 3:16-18. Jesu budskap är ett freds-budskap (shalom) i ord och handling (Ef 2:14). Detta budskap är något som vi behöver omsätta i praktisk handling. Vi är som kristna kallade till efterföljelse. I en värld som på så många sätt lider, behöver vi tillsammans arbeta med och för försoning. Korset och uppståndelsen handlar om att Gud i Jesus kämpar mot, och övervinner all död, all destruktion och allt lidande. Det tomma korset berättar att ljuset segrar över mörkret och liv över död.

Gud är hela världens skapare och upprätthållare. Gud är verksam nu och fortsätter att skapa nu. Genom sin heliga Ande är Gud nära varje människa utan undantag.

En av av största utmaningarna för oss som kyrka och kristna i vår tid är att få människor att förstå att det överhuvudtaget finns en Gud. I bibelns värld förutsattes gudstron. Då var utmaningen att få människor att förstå vem Gud är. Paulus revolutionerande budskap var att Gud i Jesus hade blivit korsfäst och uppstått igen ifrån det döda. ”Vi förkunnar en Kristus som har blivit korsfäst” (1 Kor 1:23). Sådan var den Gud som Paulus berättade om, en Gud som blivit korsfäst.

Kyrkans utmaning och kallelse är att välkomna och gå med. Det har jag och Arne skrivit mycket om i boken. Ett särskilt ansvar för oss kristna är alltid de minsta, för vad vi har gjort mot dem, har vi gjort mot Jesus själv. Därför drömmer jag om en varm, välkomnande och orädd kyrka som kan säga: ”kom och se”, särskilt till de ”minsta”. Men jag drömmer också om en kyrka som kan säga: ”jag följer med och ser”, i Jesu efterföljd bokstavligen går ut och möta människor där de är, slår följe med dem, till ensamma köksbord, fängelseceller, rättegångssalar, myndighetspersoner, på gator och torg.

En sådan kyrka kan vara en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen.

Nu är jag på väg till Busan i Sydkorea för ett möte med alla världens kyrkor. Där möts vi, runt bord, för att samtala och be och söka enhet så att världen kan tro. Vi ska besluta om vad kyrkorna tillsammans bara måste göra i praktisk handling. För världen behöver fred och försoning. Bönen som vi kommer att be då vill jag gärna be också nu: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred. Amen.

• Dela